Vill du ha demokrati, var nationalist

I dag – 17 maj – firar vårt grannland sin nationaldag med stor energi och känsla. Det var norska frihetskämpar som agerade mot den förtryckande och extremistiska ockupationsmakt under andra världskriget. Det perspektivet saknas ofta i svensk debatt om nationen som idé.

I norska NRK.no är första rubriken på hemsidan, ”Kungafamiljen sjöng ’Ja, vi elsker dette landet’ med hela Norge”. För norrmän har det aldrig varit problematiskt att fira den egna nationen. Man har i närhistorisk tid försvarat sin demokrati och sitt självbestämmande i krig. Det är något att vara stolt över.

Men i Sverige finns en utbredd rädsla för nationalism, den tolkas som något synnerligen problematiskt. Det beror inte bara på att Sverige undgått ockupation och krig i 200 år, utan på att begreppet nationalism har pekats ut som ondskan själv.

Hur kan tolkningarna vara så olika mellan två grannländer?

När man i Sverige säger ”nationalism” med avsky i rösten, är det egentligen imperialism man syftar på. I Norge förstår man skillnaden, men det gör inte vi i Sverige.

I Sverige heter det att 1900-talets blodiga historia handla om nationalism, vilket är fel. De krigiska diktaturerna hade en och samma stark strävan efter imperiebyggande – Stalins kommunister i Ryssland, Mussolinis fascister i Italien och Hitlers nazister i Tyskland. De ville krossa nationalismen i de länder de ockuperade, som i Norge. De underkuvade självständiga folk. De hade noll och ingen respekt för nationella identiteter och gemenskaper.

De som slarvigt kallades nationalister var i själva verket nationalismens största fiender. De var imperialister, något som för länge sedan borde vara klarlagt i svensk samhällsdebatt.

Svensk ambivalens

I en kolumn skriver statsvetaren och förlagschefen i Timbro, Andreas Johansson Heinö att ”Nationalism är en starkt negativt laddad term”. Men han medger ändå har nationalismen ”utövat ett konstant och mycket stort inflytande över alla samhällen de senaste två hundra åren”.

Han exemplifierar med att demokrati, skola och järnvägar är resultat av nationalismens framväxt. Samtidigt menar han att nationalismen ”gjort stor skada” och att det är viktigt att synliggöra och kritisera nationalismen genom att ge den en större roll i svensk idédebatt.

I Göteborgs-Posten svarar Håkan Boström på Heinös uppmaning i en kolumn och påpekar att ”nationalismen är tvilling till demokratin”. Och att ”liberalismen själv hittills trivts bäst i nationens häng”. Boström menar att liberaler borde inse att nationalstaten varit ett fundament i varje liberalt samhällsbygge. Han frågar vad Heinö har för alternativ till nationalstaten.

Författningspatriotism

På detta svarar Heinö med att hänvisa till en tidigare kolumn, där han tar upp det tyska ordet för författningspatriotism. Alltså att nationalismen skulle kunna begränsas till att värna rättsstaten och de demokratiska institutionerna, medan man ”skapar ett avstånd mellan staten och den svenska majoritetskulturen”.

Men Heinö inser svårigheterna i att skilja politik i staten från svensk kultur. Exempelvis förs ju debatten i riksdagen på svenska. Den som inte kan svenska kan inte följa med. Ska man därför kräva att svensk politisk debatt förs på engelska, latin eller kanske esperanto? Men det betyder ju i så fall att de som inte kan annat än svenska blir utestängda från svensk demokrati.

Heinö tvingas konstatera att ”den tyska författningspatriotismen förblir tysk, oundvikligen präglad av tysk historia”. Heinö kommer till slutsatsen att den politiska arenan ”kan inte, bör inte, får inte vara värdeneutral. Den måste främja det som främjar demokrati”.

Det där låter kanske bra, men är flummigt. Vem bestämmer vad som främjar demokrati? Främjar (de icke demokratiskt valda) byråkraterna i Bryssel demokrati?

Det svarar inte Heinö på. Detta eftersom liberaler ofta hamnar i teoretiska och principiella ställningstaganden som aldrig går att genomföra i verkligheten.

Värdet av tillit är så sorgligt underskattat

Jag upplever att liberaler har ett väldigt principiellt synsätt på världen. Det ger styrka i vissa diskussioner, som om marknadsekonomins fördelar, men gör dem samtidigt blinda för hur demokrati blir till. De är som naiva barn som tror att storken kommer med de nyfödda. Simsalabim! Plötsligt finns demokratin där för liberaler, som genast börjar diskutera juridiska aspekter på än det ena än det andra.

Men går det inte till. En demokrati föds genom att gemenskap växer fram i ett folk i form av kultur, seder och normer. När gemenskapen är så stark att alla omfamnar dess attribut skapas en sammanhållning mellan människor som inte känner varandra personligen. Denna sammanhållning utvecklar i sin tur en växande tillit mellan människor i samhället.

Idag tas denna tillit för given. Vilket är en farlig förutfattad mening som är falsk. Om riksdag och regering bryter mot det samhällskontrakt som finns mellan folk och styrande, exempelvis genom att använda skattemedel till andra än de som är medborgare i samhället, kan tilliten snabbt erodera.

Förtroende och tillit tar lång tid att bygga upp. Det har skett under århundraden i Sverige. Men det kan gå snabbt att knäcka tilliten. Politikerklassen kan alltså inte, som liberaler och vänsterfolk tror, göra vad som helst när de har makten.

Ansvarskännande politiker måste värna den tillit som finns i samhället genom att agera för gemenskapens och sammanhållningens bästa. Om man inte gör det, urholkas gemenskapen och tilliten. Då regredierar samhället till naturtillståndet där allas kamp mot alla råder – ungefär som i Mellanöstern.

Historien lär oss att nationer fungerar

Men kan inte andra institutioner än nationella skapa den tillit och gemenskap som behövs för att fred och välstånd ska råda? Nej.

Här borde liberaler och vänsterfolk studera historien. Inga andra gemenskaper än nationer har fungerat uthålligt på aggregerad samhällsnivå. Imperier faller. Valutaunioner faller.

Att vara för nationalstater i syfte att värna gemenskaper som ger demokrati, rättsstat och välstånd, är alltså inte bara en konservativ värdering, utan ett empiriskt bevisat faktum.

Att bryta sönder nationer genom stora folkomflyttningar och ”mångkultur” är alltså enbart destruktivt. Det leder till växande motsättningar, polarisering, sämre ekonomisk utveckling och krig.

Det finns alltså goda skäl till att slå vakt om de nationer vi har. De är alla olika, med skilda historiska erfarenheter och kulturella drag. Ingen nation är bättre än den andra. Det är genom att respektera nationer och deras folk som vi kan fortsätta utveckla mänskligheten.

Därför finns all anledning att gratulera norska folket på nationaldagen!

*
Detta är den andra av två artiklar om nationalism i Samtiden. Se gårdagens kulturartikel: Vill du ha rättsstat, var nationalist.