Trots att många medier haft hysteriskt upptrissade katastrofbudskap i klimatfrågan har Miljöpartiet förlorat stöd de senaste åren, inte minst i klimat- och miljöfrågan.

Det heter ofta att det parti som syns mycket i debatten och vars frågor dominerar mediebevakningen har en stor fördel av det när det kommer till väljarsympatier. Jag har aldrig trott på det som en förklaring i sig.

Om man syns mycket men har en dålig politik, borde det ju istället resultera i fallande väljarstöd. Fler väljare kommer ju då att bli uppmärksamma på den dåliga politiken partiet driver.

Så tror jag att det är med Miljöpartiet i Sverige. Aldrig har väl den samlade mediebranschen givit ett parti så mycket gratisreklam och ställt så få kritiska frågor som till Miljöpartiet de senaste tio åren. Hysterin kring 16-åriga Greta Thunberg, som av vissa opinionsbildare jämförts med Jesus, har haft enorma proportioner i mediegenomslag.

Och många har de proffstyckare varit som hoppats på en ”Greta-effekt” efter hennes många arga och skuldbeläggande utfall mot vuxenvärlden.

Men icke. Miljöpartiet har alltid fått mycket sämre valresultat än opinionssiffrorna visat – vilket i sig tyder på att väljarkåren blidkar den konstgjorda opinion som medier skapar mellan val, men struntar i den när det är på riktigt – men nu är det så att partiet ligger nära 4-procentspärren och kan åka ur riksdagen i nästa val.

Dessutom saknar väljarna förtroende för Miljöpartiet just i klimat- och miljöpolitiken. Tilltron till den har rasat från över 60 procent 2014 till att nu ligga på 20 procent.

– Det är oerhört dramatiskt. Miljöpartiet har tappat två tredjedelar av det stöd man hade för sin miljöpolitik på sex år. Det saknar motsvarighet, säger Nicklas Källebring vid Ipsos till Dagens Nyheter.

 Skälet menar jag är att Miljöpartiet saknar en genomförbar politik. Den höga svansföringen saknar substans i sakliga åtgärder. Väljarna förstår att man inte bara kan hitta på åtgärder som låter bra för stunden. Miljö och klimat är aspekter så djupt integrerade i all verksamhet att den inte kan brytas ut och behandlas separat.

Många miljöaktivister tror att man kan radikalisera sitt budskap bara därför att miljöpolitik lätt blir svävande och flummig, just därför att den inte är ett separat ämne, och därmed vinna stöd. Jag tror det är tvärtom.

Miljöfrågor förlorar trovärdighet när de blir flummiga, medan de partier och aktörer som framför konkret politik och verksamhet som kan uppvisa konkreta miljöeffekter vinner förtroende. Exempelvis att förespråka kärnkraft eftersom den så tydligt är en energikälla som inte påverkar klimatet negativt.

Väljarkåren går inte på försöken att göra miljön till en ”godhetsdrog” genom att se den genom utopiska glasögon.