Hyllningarna till kommunistiska mördarregimer var vardag förr. USA-hatet var något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen.

”Åsiktskorridoren var inte bättre förr”, menar Claes Arvidsson i Svenska Dagbladet. I dagens kolumn vidgar han det historiska perspektivet på yttrandefrihet och lyfter gamla lärdomar som vi verkligen behöver minnas.

Den nyss bortgångne författaren P O Enquist blev sur när han blev påmind om att han hyllat mördarregimen under Pol Pot i Kambodja. Och när ledande S-politiker som Birgitta Dahl långt senare bad om ursäkt för att de hyllat regimen – med att ”Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant” – belönades hon med att få sommarprata i P1.

Glömska är vänsterns strategi

P O Enquist förstod inte varför man inte hade glömt bort vad han skrivit för dumheter. Om detta skriver Claes Arvidsson: ”Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om.”

Det är en viktig poäng.

Det är därför vänstern gör om samma misstag gång på gång. Man låter bli att dra lärdom av sina misstag, förtränger dem. För att kunna fortsätta skrika ut vänsterns floskler utan ansvarstagande eller reflektion över konsekvenserna.

Lärdomar får oss att växa som människor

Det är motsatsen till en konservativ hållning. Vi som är nyfikna konservativa vill veta mer, vill tolka och analysera – för att lära hur man borde och inte borde göra. Vi vill minnas!

Bara så kan man växa som människa och bli bättre på att analysera samhälle och politik.

Åsiktskorridoren nu i politikens absoluta centrum

Däremot är jag tveksam till Claes Arvidsson uppfattning att åsiktskorridoren var lika illa förr. I en mening har han rätt. Avvikande röster från vänsterns dominans blev illa behandlade och nedtystade då också.

Men den stora skillnaden nu mot då är att de avvikande rösterna mot vänstern idag är så ofantligt många fler. Då var det enskilda, udda röster som fråntogs yttrandefrihetens och öppenhetens välkomnande. Nu är det miljontals väljare som förvägras sina demokratiska rättigheter, utöver yttrandefrihetens öppenhet.

Att åsiktsförtycka en till två miljoner medborgare, kalla dem rasister och nazister och få dem avskedade från sina jobb (som nu senast en sjuksköterska med SD-uppdrag), är faktiskt värre än att inte släppa fram udda röster i medierna.

Man kan säga att åsiktskorridoren har flyttat från den politiska debattens utkanter till dess absoluta centrum.

Självfallet är det principiellt lika illa att tysta en udda röst som att försöka skrämma miljoner till tystnad, men när det handlar om många blir åsiktskorridoren också ett demokratiskt avsteg. Det är värre.