Östersjön är utsatt för katastrofal utfiskning. Politiker borde fatta miljöbeslut som har effekt istället för att ägna sig åt meningslösa symbolfrågor som plastpåseskatt. Skärgårdsbon Erik Dahlin kräver ansvarstagande i denna debattartikel.

Återigen dammsuger industritrålare Östersjön på strömming utanför Stockholm. Det är en fiskemetod som enligt Henrik C Andersson, länsfiskekonsulent på Länsstyrelsen i Stockholm, ger extra kännbara konsekvenser eftersom hela fiskekvoten tas ut i ett mindre område.

I en artikel på lokaltidningen Mitt i uttalar sig Andersson på följande explicita sätt: ”Det här får katastrofala följder för hela skärgården. Strömmingen är motorn i skärgårdens ekosystem.”

Tänk om strömmingen istället dött i giftutsläpp…

För mig som bor året runt i Stockholms skärgård uppstår spontant frågan: Hur kan ett bolag få utföra några som helst åtgärder som får katastrofala följder för min närmiljö? Oavsett om djurlivet utsätts för överfiske eller miljöutsläpp, hur kan det tillåtas?

Om samma mängd strömming hade dött av miljögifter och färgat stränderna silvergråa där de flutit iland så hade det emellertid garanterat skapat stora rubriker, men i och med att trålningen inte lämnar några spår uteblir samhällsdebatten till stor del.

Skulden för att fiskbestånden minskar läggs istället på skarv och säl, som på många sätt är mycket synligare än industritrålarna.

Strömmingen som fiskas blir till fiskmjöl som sedan säljs som djurfoder och den enda nytta jag kan komma på att vi konsumenter har av detta är i bästa fall att tillgången på odlad lax ökar, om nu det skulle vara en fördel.

Lokalbefolkningens intresse måste betyda något

Förfarandet påminner inte så lite om det Fiskejournalen rapporterar, när industritrålare från Kina dammsuger vattnen utanför Afrikas kuster, vilket lett till stora konsekvenser för lokalbefolkningarna. Tack och lov är de allra flesta skärgårdsbor inte beroende av fisket för sin överlevnad, men det är inte ett argument för att fortsätta med industritrålningen.

Man letar fortfarande efter en plats där man kan slutförvara uttjänt kärnbränsle från reaktorer i Sverige, bland annat eftersom det blev nej i lokala folkomröstningar i Storuman och i Malå i slutet av 90-talet. Invånarna i dessa kommuner ansåg förmodligen att ett slutförvar skulle kunna drabba dem negativt. Man sa alltså nej till ett förfarande som skulle gynna Sverige som helhet, men vara potentiellt negativt för den egna kommunen.

I linje med det måste även vi boende i Stockholms skärgård ha rätt att folkomrösta i frågan om industritrålning eftersom den påverkar vår närmiljö negativt. Till skillnad från kärnbränslefrågan verkar industritrålningen dessutom vara en fullkomligt obetydlig fråga för Sverige.

Bolaget, med samma namn som trålningsfartyget, omsatte förra året elva miljoner kr och gjorde en vinst på knappt tre. Säkert en avgörande summa för fiskaren, men i jämförelse med den skada som uppkommer ter det sig som en droppe i havet.

Här borde staten kunna gå in och ge landets samtliga industrifiskare andra marina uppgifter och utge ersättning i paritet med vad fisket skulle inbringat. Parallellt borde nyetableringar inom det storskaliga fisket förbjudas.

Politiker blundar för riktiga miljöproblem för att istället bråka om bryggor

Att våra förtroendevalda väljer att blunda för industrifisket är i sig ett slag under bältet på många skärgårdsbor som genom åren både fått se sin äganderätt naggad i kanten och även påtvingats en mängd kostsamma åtgärder för vatten och avlopp (VA) med hänvisning till miljöskäl.

Nacka kommun, exempelvis, använder miljöskäl för att motivera sin ambition att ”begränsa bryggornas storlek”, vilket ofta rätt och slätt betyder en inskränkning av äganderätten. Gällande VA finns det många exempel där kommunen antingen tvångsanslutit fastighetsägare till ett nybyggt kommunalt VA-nät för dyra pengar eller tvingat fastighetsägare till kostsamma åtgärder i syfte att i princip eliminera utsläpp från sitt enskilda avlopp.

Kommuner har inte tvekat att dra sämre bemedlade stugägare, som knappt har råd att leva upp till kraven, till domstol för att genomdriva sina miljömotiverade åtgärder.

I mina ögon bedriver man en hetskampanj mot vanligt hederligt folk vars påverkan på miljön i de allra flesta fall torde kunna beskrivas som försumbar. De verkligt stora miljöproblem, de som får ”katastrofala följder för hela skärgården”, har man däremot av outgrundlig anledning överseende med.

Slutsatsen är att politiker och tjänstemän i vanlig ordning är mer intresserade av symbolåtgärder riktade mot laglydiga och hedersamma medborgare, som dessutom ger mycket liten miljöeffekt i relation till kostnaden.

Den nu aktuella plastpåseskatten är ytterligare ett bra exempel på samma tema. I rättvisans namn ska dock tilläggas att en utbyggnad av kommunalt VA mycket väl kan vara en bra åtgärd när fler aspekter vägs in, men om det är högsta möjliga miljönytta per krona man vill åstadkomma så är ett förbud mot industrifiske en lägre hängande frukt, milt uttryckt.

Erik Dahlin
Skärgårdsbo och entreprenör,
programledare i podden ”Samtidigt”