Sverige har skiljt ut sig från övriga världen i coronapandemin. Ingen har talat om varför. Och nu står tunga avgöranden om näringsliv, arbetsmarknad och statsbudget inför dörren. Politiken måste träda fram och leda landet – Sverige är en demokrati, inte en teknokrati.

Svaret på frågan varför Sverige inte stängt ner lika mycket som i stort sett alla andra länder som drabbats av SARS-CoV-2, kan sökas i vår säregna tradition för statsmakten, som förbudet mot ministerstyre. Den tydliga separationen mellan politik och myndigheter har inte tvingat svenska politiker att fatta snabba beslut, när denna virussmitta plötsligt skulle mötas med åtgärder.

Istället fick Folkhälsomyndigheten tillämpa sina strategier byggda på vetenskap och beprövad erfarenhet. Där är man van att hantera coronavirus som ofta orsakar vanliga säsongsinfluensor.

Det som ännu inte är klarlagt är hur mycket det nya viruset skiljer sig från ”vanligt” coronavirus. Uppenbart är att det är mer dödligt än tidigare coronavirus. Anders Tegnell har erkänt att det är farligare än vad man trott.

Ja, man har hos svenska myndigheter konstant underskattat det nya viruset. Det skulle ju inte komma till Sverige överhuvudtaget. Och när det gjorde det, trodde man att det skulle gå att stoppa med smittspårning. Ändå fick vi en utbredd samhällssmitta som hittills dödat fler än 3.000 personer i Sverige.

Händelseförloppet har varit snabbt, från att viruset inte alls skulle nå Sverige 13 februari, till det första dödsfallet 11 mars och till att det 7 maj fanns 3.040 konstaterade dödsfall i corona.

Mindre än tre månader från ”låg risk” till massdöd. Enligt svensk förvaltningsmodell hinner inte partipolitiken ingripa, eftersom den styr genom lagstiftning som ska föreläggas riksdagen, beredas och bordläggas innan beslut.

Svensk avsaknad av ledarskap

Enligt svensk ämbetsmannatradition har därför Folkhälsomyndigheten fått ta ledningen i att vidta åtgärder som de sedan tidigare i lag och regeringsdirektiv har mandat att hantera.

Det liknar på ett sätt den position som UD hamnade i efter tsunamin 2004. Plötsligt skulle utrikesdepartementet hantera begäran om hjälp från svenska resenärer i bortre Asien där över 500 dött och tiotusentals var strandsatta eller oroliga anhöriga på hemmaplan. Förvirringen blev stor och inget hände. Den svenska senfärdigheten var slående, jämfört med andra länder.

En mycket kritisk katastrofkommission (SOU 2005:104) föreslog att ett kriskansli skulle inrättas i statsrådsberedningen direkt under statsministern. En av statsministerns närmaste tjänstemän, en statssekreterare skulle alltid vara i jour så att kriskansliet snabbt skulle kunna nå statsministern vid kris.

Men ett av Stefan Löfvens första beslut som statsminister 2014 var att flytta bort kriskansliet, till den nyinrättade inrikesministern i justitiedepartementet.

Trots att Göran Persson till del förlorade valet pga dålig krishantering i samband med tsunamin, ville Löfven inte riskera att bli inblandad i akut krishantering.

Det är en mentalitet som många svenska politiker har. De har massor av åsikter om allt och vill tycka till om mycket, men inte ta ansvar när det gäller.

Det är därför Anders Tegnell i sin roll som mellanchef på en myndighet har framstått som Sveriges egentliga statsminister. Men han är inte vald, och han har inte bett om att hamna i rampljuset.

Ingen har tagit ledartröjan efter kungen

Nationellt ledarskap är något som traditionellt legat hos kungen. Politikerna har bara trätt in i rollen som statsråd, en titel från kungaväldet och som syftar till att ministrar ska ge råd – till kungen som bestämmer.

Politiken har egentligen aldrig tagit över ledartröjan från kungen. Man har avlövat statschefen all makt, men ingen har ersatt kungen som Ledare för nationen.

Ledare är den som samlar in och avgör vad som är viktig information och sedan förmedlar denna till hela folket. För att uppfylla rollen måste ledaren dessutom ha makt att verkställa snabba beslut.

Katastrofkommission efter tsunamin menade att kriskansliet skulle stadga upp statsministern så att denne hade nödvändig information att både fatta beslut och kommunicera med hela folket.

Men svenska politiker vill inte ha denna tydliga ledarroll, eftersom det med den kommer ett tydligt ansvarsutkrävande. Kulturen i svensk politik och statsapparat är att gömma sig i kollektivet, tala om samråd, samarbete och på det sättet sprida ansvaret på så många att inget ansvarsutkrävande kan göras.

Nu måste politiken träda fram

Det kan inte vara så att Anders Tegnell kan stå modell för svensk statsförvaltning i kris. För det är som Viktor Barth-Kron skriver i Expressen: ”Tegnell [är] sedan ett par månader tillbaka det närmaste vi kommer en politiker i den svenska offentligheten. Åtminstone i den meningen att han meddelar direktiv som styr samhällsutvecklingen, och ställs till svars för direktivens konsekvenser.”

I en intervju med TT på torsdagen sa Stefan Löfven (S) att han vill se en särskild kommission som granskar händelser och beslut under coronakrisen – men först när krisen är över.

Ulf Kristersson (M) vill tillsätta en expertgrupp, bestående av både ekonomer och medicinskt kunniga. Men har vi inte redan väldigt många som ur sina smala expertkunskaper framför sina åsikter?

Det vi saknar är ledarskap som väger samman allt till en strategi nu – nu under krisen.