Skandalen kring könskorrigeringar – Unga utnyttjas i kulturkrig

Till slut backade Socialstyrelsen från farlig och destruktiv HBTQ-aktivism. 15-åringar skulle få byta kön utan föräldrars vetskap. Men många partier är fortsatt i genusaktivisternas händer.

Detta med trygga normer utmanar vänsteraktivister i allmänhet, och könsroller i synnerhet. Man vill bryta sönder samhället, och vad är då effektivare än att ge sig på det manliga och kvinnliga?

Och naturligtvis sprang de sju gamla partierna rakt in i fällan. De vill ju vara så populära och så moderna som det bara går. Allt nytt är bra. Allt nytt måste politiken ställa upp på.

Eller hur?

Nu visar det sig att de som genomgått könsbyte – som är oåterkalleligt – inte alls mår bättre. Många ångrar att de med kirurgi låtit förändra sin kropp till oigenkännlighet.

”Att jag inte kallar mig ångrare är för att det här är ett beslut man inte kan ångra”. Det säger Aleksa Lundberg i Uppdrag Gransknings ”Tranståget – fortsättningen” som sändes i går. Som 18-åring valde Lundberg att bli kvinna. Sedan dess har hon varit en förebild för unga som känner sig födda i fel kropp. Nu är hon öppen med att hon kanske aldrig borde ha opererat sig.

Och vad händer då? Jo, Lundberg blir attackerad av genuspoliserna i vänstern. Att prata om att ångra könsbyte är tabu i transvärlden, som bara tillåter den ideologiskt ”rätt” bilden.

Som alltid i vänstern: individer offras för politiska dogmer.

Lundberg undrar om inte ”lika rättigheter”, som aktivisterna säger sig kämpa för, inbegripa att även transpersoner kan ha olika upplevelser?

I Svenska Dagbladet sammanfattar Lydia Wålsten vad som hänt: ”Argumentet för könskorrigering på unga har varit att de riskerar att begå självmord annars. Det påstods i den utredning som kom 2014 som lade grunden till ett lagförslag från regeringen om att åldern för könskorrigering borde sänkas från 18 till 15 år och bli möjlig utan målsmans godkännande. Men förra året avslöjades att det inte fanns vetenskapligt stöd för självmordsrisken.”

När utredningens sekreterare konfronterades om det grova sakfelet blev svaret, ”Jag kan inte svara på det”. Rätt svar var naturligtvis: genusaktivistiskt perspektiv gick före fakta.

I Uppdrag granskning vill inte socialministern svara på hur det kunnat bli så galet.

Men förra året fick hon i riksdagen fråga från Markus Wiechel (SD): ”Är det regeringens uppfattning att en 15-åring är mer mogen att fatta beslut om att korrigera sitt kön än att köra bil, köpa folköl, gifta sig [där 18-årsgräns gäller]?”

I april 2019 svarade Lena Hallengren att ”könsdysfori är en medicinsk diagnos som kan ställas när en person upplever att könsidentiteten inte stämmer med det kön som personen tilldelats vid födseln och att detta skapar lidande för individen” och att S-regeringen därför gått fram med lagförslag om att det ska bli lättare att byta kön.

Alla utom SD var med på vagnen. Ja, en del ville gå längre. Liberalerna ville att även barn mellan 6 och 15 år ska få möjlighet att byta kön.

Någon självkritik är inte att märka hos de vänsterliberala etablissemangen. Inte heller hos Socialstyrelsen, som till slut insett det ovetenskapliga vansinnet i att med kniv karva i barns könsorgan, bara för att tillfredsställa vänsteraktivisters normkritiska agenda. ”Jag tycker egentligen inte att det spelar någon roll vad vi har sagt tidigare”, säger avdelningschef Thomas Lindén.

Så mycket är unga, vilsna människor värda i Myndighetssverige. Ena stunden görs de av riksdag, regering och myndigheter till politiska experiment, för att i nästa nonchalant låtsas som att man inte menade allvar.

Nu har också efterfrågan på könsbyte minskat kraftigt. Att bryta mot normer är inte vägen till paradiset.

Till slut segrar sunda förnuftet. Särskilt om väljarna funderar mer på hur man bäst undviker tokiga politiska experiment och röstar därefter i kommande val.