Vaddå Rimfrost? Varken polisens insats eller coronakrisen har lyckats minska antalet skjutningar i Sverige. ”Statsmakten gröps ur bit för bit”, varnade Wilhelm Agrell förra året.
Operation Rimfrost skulle vända utvecklingen när det gäller skjutningar och sprängningar i Sverige. Så har det inte blivit. Inte ens med hjälp av en viruspandemi som stängt ner stora delar av landet har det grova våldet minskat.
Vid en presskonferens 11 november med polisens nationella operativa avdelning (NOA) sades att polisen nu har inlett operation ”Rimfrost” med fokus på den organiserade brottsligheten.
Målet var att ”kraftigt reducera” antalet sprängningar och skjutningar i landet. Man skulle öka trycket mot de kriminella genom flera olika typer av insatser. Dels skulle polisen intensifiera sitt arbete med tvångsåtgärder och sikta på att få fler personer, gripna, häktade och dömda. Dels skulle antalet beslag öka genom samarbeta med tullen för att strypa införseln av vapen och delar som kan användas för att tillverka sprängämnen.
Operationen skulle resultera i minskad otryggheten hos allmänheten.
– Det är väldigt sällan vi använder oss av särskilda insatser. Det ska till ett väldigt exceptionellt läge, sa Noa-chefen och nämner terrordådet på Drottninggatan 2017 och skogsbränderna 2018 som två sällsynta tillfällen då polisen valt att utlysa ett krisläge av den här sorten.
Både polisen och regeringen slog på stora trumman i medierna. Inrikesminister Mikael Damberg (S) har gång på gång framhävt operation Rimfrost som lösningen på våldet.
Inget märkbart resultat
Nu, ett halvår senare, kan vi tyvärr konstatera att målet om minskad otrygghet inte uppnåtts. Och då har alltså operation Rimfrost fått hjälp av en världsomspännande viruspandemi som stängt ner stora delar av samhället. Statistiken visar på fortsatt ökning i skjutningar, som Samtiden rapporterat om.
Nu vill inrikesminister Damberg inte kommentera den nedslående statistiken. Regeringen puttar – som vanligt – fram tjänstemän framför sig när negativa frågor ska meddelas. Polisen anser sig, trots att statistiken går i fel riktning, ha ”brutit den negativa trenden”. Man menar att situationen hade varit ännu mycket värre utan operation Rimfrost.
Det svaret inger inte förtroende. Man kan inte flytta fokus i sin utvärdering från skjutningar och sprängningar till beslag av vapen och sprängämnen. I Expressen frågar Anna Dahlberg, ”Är antalet beslag ens ett bra sätt att mäta framgång i polisarbetet? Det skapar troféer att visa upp på presskonferenser, men riskerar att rikta in polisens arbete på att jaga ’pinnar’ snarare än att förebygga brott.”
Gängen är mäktigare än polisen i Sverige
Operation Rimfrost är ett misslyckande sett till vad polisen från början angav som mål: minska otryggheten i samhället genom att få stopp på skjutningar och sprängningar.
Att arbeta med ”operation ditt” och ”operation datt” leder tankarna till militära operationer i krig. Och eftersom poliserna är så få, så skapar det ett intryck av att polisen är den svagare parten i kriget om makten på svenska gator och torg. Deras insatser blir bara nålstick i en allt mäktigare organiserad gängkriminalitet.
Vi måste nog konstatera att de styrande partierna i riksdag och regering har låtit kriminaliteten ta över Sverige. Man har kapitulerat. Polisens insatser är mediala jippon för att lura svenska folket att det snart ska råda lag och ordning. Men det framstår allt mer som en chimär.
Det är den organiserade brottsligheten som har makten över gator och torg i Sverige. Än så länge i ”utsatta områden”, i förorter där andra kulturer än den svenska råder. Men ju starkare dessa kriminella krafter blir, desto mer kommer de att ta över. Det är så det går till i Mellanöstern. Där staten tappar greppet och brottslingar och extremister styr.
Sverige är på väg att bli en ”falied state”, det vill säga en stat där de offentliga institutionerna saknar reell makt.
”Statsmakten gröps ur bit för bit”, skrev förra året Wilhelm Agrell, professorn i underrättelseanalys. Det förfallet pågår och frågan är om det inte accelererat eftersom S-regeringen blundar och hoppas på det bästa istället för att ta utvecklingen på allvar.
Bara om vi får en regering som öppet erkänner att vi är på väg att förlora greppet och är beredd att vidta mer genomgripande åtgärder, kan trenden vändas.