En omdiskuterad granskning av valet av Nyamko Sabuni till ny partiledare i Liberalerna ställer frågan om lobbyister är så mäktiga att de kan styra ett riksdagsparti.
KOMMENTAR. Det är i Svenska Dagbladet som Annie Reuterskiöld gjort ett långt och detaljerat reportage om Liberalerna de senaste åren. Men jag vänder mig mot rubriken: Så tog lobbyister makten över Liberalernas agenda.
Tankar på (L)obbyister ger kittlande konspirationer
Reportaget har en konspiratorisk ton, som den här typen av granskningar – ”gräv” som de kallas inom journalistiken – kanske måste ha. Man jagar ju en skandal. Något som kan tvinga fram en avgång eller avgöra en maktkamp inom organisationen som blir granskad.
SvD blottlägger beslutsprocesser inom ett riksdagsparti som inte framstår som särskilt sunda. Men partipolitik är alltid snuskig, med hårda maktkamper mellan personer och ideologiska falanger.
Till skillnad från företagsvärlden, där aktörer på marknaden ofta finner vinn-vinn-situationer, saknas den möjligheten i politiken. Där finns bara ett statiskt antal mandat tillgodo och väljarkåren blir aldrig större än 100 procent. Inom politiken är det alltid så att det någon vinner, måste någon annan förlora.
Det gör klimatet inom politiken tuffare, hårdare och fulare än många vill tro.
Vem styr vem?
Granskningen i SvD går ut på att lobbyister har fått styra Liberalerna. Allt från uppbackning kring Nyamko Sabuni under partiledarstriden mot Erik Ullenhag till att lyfta kärnkraften, spräcka energiuppgörelsen med S, till att som profilfråga lyfta krav på elektrifieringskommissionen för att elektrifiera lastbilstrafiken.
Men jag har två invändningar. Ett: fick lobbyisterna L att ändra politisk kurs? Två: är inte de som kallas ”lobbyister” samtidigt personer som annars självklart skulle ingå i den nye partiledarens krets ändå?
Jag skrattade till lite när reportaget menar att lobbyisterna fått L att driva kärnkraften hårdare. Vilket parti har de senaste 40 åren drivit kärnkraften hårdast? Liberalerna! Det är alltså knappast troligt att lobbyister styrt partiet i någon annan riktning än man annars gjort.
Elektifieringskommissionen är då mer delikat, även om det knappast är en särskilt originell idé för ett kärnkraftsvänligt parti. Vilken partimedlem som helst hade ju kunnat komma på den idén. Att partiledaren valt att lyfta fram den är därmed heller inte märkligt.
Om Nyamko Sabuni saknat andra ”nyheter” till sitt Almedalstal, har hon ju gratis fått denna idé. Även om Scania betalat lobbyister för att föra in idén om en kommission i partipolitiken, har ju Liberalerna fått den gratis.
Min grundinvändning är väl här att i en demokrati ska politiker vara öppna för idéer från alla håll, även från företag som betalar lobbyister. Om idén är bra och stämmer med partiets linje, då kan man ta vara på den.
Det kritiska läget uppstår ju om partiet tycker det är en dålig idé men ändå driver den för att få något tillbaka. Då handlar det om korruption.
Politiker blir lobbyister
De som kallas lobbyister i SvD-reportaget är en tidigare partiledare och en tidigare partisekreterare. Därtill två personer som står Nyamko Sabuni nära, och gjort det långt innan hon blev partiledare – och partivännerna blev lobbyister.
Den knivskarpa gränsen mellan lobbyism och partiets egna aktiva som reportaget gör, är inte alls så skarp. Skulle Sabuni avstå från att fråga sin företrädare och mentor, eftersom han jobbar för konsultbolag? Om jag sätter mig i hennes position, skulle det kännas väldigt krystat, och förmodligen göra min insats sämre om jag inte får diskutera politik med dem jag litar på.
Lobbyism är ofrånkomlig, men korruption är farligt på riktigt
Jag vet att både USA och EU ser allvarligt på lobbying och har infört en rad administrativa regler. Detta för att försöka stävja verklig korruption där tjänster byts mot privat belöning. Något som – tyvärr – är mycket vanligare ute i världen än vad vi svenskar vill tro.
Det bästa vore om man siktade in sig på dem som ägnar sig åt egen vinning på höga offentliga positioner. Korruptionen är ett gift som sprider sig. Globaliseringen innebär att beteendet också kommit till Sverige. Medier har inte kommit till botten med märkliga, stora statliga inköp. Men då är det svenska tjänstemän som kan ha låtit sig mutas, inte politiker.
Men att misstänkliggöra kontakter mellan människor som känner varandra sedan länge bygger på ett synsätt där man ser människor som robotar som kan kapa sociala relationer som om de inte betyder något.
Dessutom är det omöjligt att korrekt definiera vem som är lobbyist. Jag menar att LO-ombudsmännen är den största kåren lobbyister i landet. De är betalda för att driva sina intressen och påverka S. Och vi kan knappast förbjuda alla föreningar att kontakta politiker.
Ja, men lobbyister tjänar pengar på sitt påverkansarbete, säger vänstern. Mitt svar är: Har inte LO-ombudsmännen lön?
Så jag läser SvD-reportaget för att se om någon politiker kan ha skott sig personligen på att gå lobbyisters ärenden. Och finner inget sådant. Lobbyisterna – den tidigare partiledningen i partiet – har hjälpt till att försöka göra partiet lite vassare än det annars varit. Är det fel?
Sensmoralen är väl snarast att det inte går så bra för partier som internt saknar energi och idéutveckling och därför lockas av externa aktörer.
I demokrati avgör väljarna
Demokratin bygger på ett öppet samhälle där idéerna tävlar med varandra. Om vissa idéer får extra skjuts av företag, fackförbund eller annat intresse är det inget vi kan stoppa utan att inskränka yttrandefriheten.
Det är vi väljare i demokratin som har all rätt att underkänna de politiker som väljer att lyfta fel idéer.