Januariavtalets mest kostsamma del för Socialdemokratin närmar sig sitt avgörande: uppluckringen av arbetsrätten. Kravet från C och L för att ha släppt fram Stefan Löfven som statsminister. Ska han nu svika löftet?

Allt starkare opinion finns inom Socialdemokratin att bryta löftet om att reformera arbetsrätten. Nu återstår bara att förklara för centerpartisterna att de hoppats på för mycket, säger källor inom S till Expressen (betalvägg).

– Det här är en strid Löfven måste ta, säger en tung S-källa. 

Från regeringen bekräftar man nu också att ”tuffa politiska förhandlingar” väntar.  

– Jag kommer inte lägga fram något förslag som innebär att arbetsgivaren huller om buller kommer kunna säga upp folk, säger arbetsmarknadsminister Eva Nordmark.

Frågan är hur kommer Centerpartiet och Annie Lööf att agera om de får veta att det som de blivit lovade för att ge regeringsmakten till Stefan Löfven (S) istället för till Ulf Kristersson (M) som de lovade väljarna hundratals gånger.

I normalfall brukar man försöka dölja en svår eftergift genom att tona ner nederlagets storlek. Men i detta fall behöver Socialdemokratin visa sina förmodade väljare att man gått segrande ur striden och räddat arbetsrätten. Man kan alltså inte hålla tyst, som segrare. Då blir det ingen seger.

Allt tyder på en urladdning. En total konfrontation mellan S och stödpartierna under hösten, om coronapandemin blir hanterbar.

Det är en strid utefter den gamla höger-vänsterskalan, något som alla gamla partier vill gå tillbaka till.

Men vad händer med stödet till regeringen om Socialdemokratin inte håller sina löften? Annie Lööf sitter i en fruktansvärd rävsax, där hon själv placerat sig genom att svika vallöftet att rösta på Ulf Kristersson som statsminister. Om hon anser att S brutit januariöverenskommelsen, borde det naturliga vara att fälla regeringen och två år försenat rösta fram en M-ledd regering.

Förmodligen litar Socialdemokratin på att hon inte vågar göra det, hoppa av båten, även om det går åt fel håll. Kallhamrat satsar S på att C och L är så vacklande, obeslutsamma och fega att de sitter still i båten. Och satsar på dåliga bortförklaringar till varför man sålde smöret och lät S behålla pengarna.

I maktspel har S nästan alltid varit bättre än borgerliga. Men här är frågan om de inte kalkylerar för kallhamrat. C och L har inte fått några ryggdunkningar av väljarna för sitt svek i regeringsfrågan, trots att man fått genomföra ett antal liberala reformer, som slopad värnskatt. Väljarstödet är svagt för C och uselt för L.

Kanske de bestämmer sig för att efter corona göra en nystart, söka sig tillbaka till den icke-socialistiska sidan av politiken och försöka reparera skadorna man orsakat samarbetet med M och KD. I dagsläget kan det faktiskt vara en väg att minska Sverigedemokraternas inflytande mer än den man provat.

Att försöka isolera SD har inte fungerat. Det har tvärtom givit partiet mer inflytande i riksdagen. Samtidigt som det förstört möjligheterna till en borgerlig samling och oppositionen har istället utgjorts av partier som kan kallas början på ett konservativt regeringsalternativ. Om C och L går tillbaka till blå sidan, kommer SD att få ett betydande inflytande, men C och L finns då med i samtalet. Istället för att SD är ett av tre konservativa partier, blir SD ett av fem partier där fyra kallar sig borgerliga.

Man kan inte annat än säga att Socialdemokraterna leker med elden om de funderar på att bryta ingångna avtal. Men i politik borde sakfrågor, inte positionsfrågor, vara avgörande. Så kom igen, Löfven. Visa vad som är viktigast: makten eller övertygelsen!