75 år sedan tysk imperialism blev rysk dito för halva Europa

Det är idag 75 år sedan Tyskland kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Men kriget fortsatte i Asien och i Europa hamnade halva kontinenten under en ny massmördarregim.

Årsdagen av ”freden” brukar vi slarvigt säga i västra Europa om den 8 maj. Visst är det betydelsefullt att Nazityskland kapitulerade och länderna i västra Europa kunde börja blicka framåt.

Men det är oerhört respektlöst att inte minnas östra Europas öde. Istället för frihet och självständighet hamnade Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen med flera länder under kommunistiskt förtryck styrt från Moskva.

Ett skäl till att EU inte fungerar idag är att väst inte reflekterar över vad ytterligare 45 år av ofrihet inneburit för dessa länder.

Den egentliga freden i Europa infann sig först 1989 med Berlinmurens fall. Då var såväl tysk som rysk imperialism besegrad och befolkningarna fick sitt nationella självstyre.

Om vi skulle ta och vara mer ödmjuka i västra Europa och inse denna begränsning i betydelsen av årsdagen 8 maj skulle vi kanske ha större förståelse för andra. Liksom för skillnaden mellan nationalism och imperialism.

Andra världskriget handlade inte om nationalism, utan om maktgalna strävanden om världsherravälde. Rätt benämning på sådant är imperialism. Såväl nazister som kommunister ville lägga under sig och utplåna andra nationella identiteter.

Det är paradoxalt att dessa onda strävanden trots detta fått ”nationalism” som motiv. Och att nationalism därför regelmässigt har smutskastats som farligt och skadligt.

Tiden är sannerligen inne att rätta till historiskt felaktiga beskrivningar.

Imperialism och geopolitisk maktexpansion är politik som leder till krig och motsättningar. Nationalism i meningen att hedra naturlig sammanhållning i ett samhälle, manifesterat i demokratiska val, är dess raka motsats. Den som respekterar och slår vakt om den egna nationen, måste givetvis också respektera alla andra nationer med dess egna kultur, historia och tradition.

Det hoppas jag kan bli en minnesbeta för oss i Sverige, som stannade utanför andra världskriget.