I dag är det exakt 15 år sedan Sverigedemokraterna fick ny partiledare i Jimmie Åkesson. Han är nu den mest erfarne partiledaren av alla.
För mig som följt svensk politik i 40 år är det som sticker ut mest med Jimmie Åkesson den resa han och partiet gjort. Det finns ingen motsvarighet i svensk historia och knappt internationellt – partiet går från ingenting till att tävla om att vara landets största.
Och allt har hänt med Jimmie Åkesson vid rodret. Han valdes 2005, då partiet i senaste riksdagsvalet 2002 hade fått 1,4 procent av rösterna. I Åkessons första val som partiledare fördubblades väljarstödet till 2,9 procent.
Som kolumnist och bloggare, med sympatierna hos allianspartierna, fick SD:s framgångar mig att, då, 2006, tala med flera borgerliga partisekreterare om att de måste börja se det nationella perspektivet, lyfta det svenska. Men ingen förstod vad jag menade. Det var gränslösheten som gällde, i mer än en bemärkelse.
I valet 2010, fem år efter att Jimmie Åkesson valts till ordförande, kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med 5,7 procent. Fyra år senare fördubblades stödet igen, till 12,9 procent. I senaste valet fick partiet 17,5 procent. Och i mätningarna i vintras, före corona, var partiet landets största med omkring 24 procent. Även om partiet backat en del nu, ligger man fortsatt långt över valresultatet och är landets näst största parti.
Det är en historisk bedrift att kunna leda ett parti till denna nivå.
Men det har ju tagit sin tid.
Jag kollar vilka ”kollegorna” som partiledare var när Åkesson valdes. Flera var då nyss valda, som Fredrik Reinfeldt (M), Göran Hägglund (KD) och Lars Ohly (V). Maud Olofsson hade varit partiledare i fyra år och Lars Leijonborg i åtta år. Längst hade då statsminister Göran Persson suttit som partiledare, i nio år.
Alla är borta från politiken, och Jimmie Åkesson har under sina 15 år mött inte mindre än fyra Socialdemokratiska partiledare.
Men han är inte värst, inte än. Alf Svensson (KD) satt i 31 år som partiledare och förde på samma sätt som Åkesson, in sitt parti i riksdagen. Också till Tage Erlander (S), Gunnar Hedlund (C) och Bertil Ohlin (FP), som alla satt i 23 år, är det en bit kvar.
Men det är i deras krets Jimmie Åkesson nu befinner sig.
Det jag uppskattar mest hos honom, och det jag tror förklarar varför han inte tröttnar på jobbet, är att han har en sund personlig distans till politiken. I en av sina böcker skriver han inte ser sig som politiker. Han har ingen ”offensiv” fix politisk idé om att ändra Sverige. Tvärtom ser han sin uppgift som att rädda Sverige från den utopism som de andra partierna tvingat på landet.
Han har också utan omsvep, häpnadsväckande osentimentalt, sagt att om andra försvarade Sverige – vårt lands kultur, traditioner, seder och normer – skulle inte partiet behövas. Det viktiga är landet, inte partiet. Där skiljer han sig tydligt från alla andra partiledare.
Den attityden, att se de stora dragen och inte låta sig drunkna i detaljer, gör att Jimmie Åkesson inte tröttnar på uppdraget så som andra gör. Visst han har varit nära att bränna ut sig, men då snarare fysiskt än till att känna passionen och angelägenheten i uppdraget – att rädda Sverige.
För mig är denna uthållighet och viljestyrka, som han visar tillsammans med de andra som byggde upp partiet från grunden, något att beundra.
Jag har sagt det till honom när han gästade podden ”Samtidigt” och upprepar det gärna igen: Han borde satsa på att slå Alf Svenssons rekord. Då kommer han att fortsätta som partiledare till sommaren 2036.