Storstäda staten – rensa bort allt politiskt strunt

I 30 år har radikal ideologi och utopiska påhitt styrt svenska staten bort från kärnuppgifterna, som har misskötts å det grövsta. Nu måste detta städas bort. Inget kan idag vara mer aktuellt än ordspråket: Ny kvastar sopar bäst.

På område efter område är den svenska staten belastad med uppgifter som några få aktivister driver, men som inte har någon som helst nytta för befolkningen i stort.

Efter coronakrisen är över måste statens alla uppgifter omprövas i grunden. All finansiering av sådant som inte är statens kärnuppgifter och som kan göras på frivillig väg, måste stoppas omedelbart.

Alla typer av politiskt korrekta ”certifieringar” och som kostar enorma resurser både i pengar och i arbetstid, måste stå tillbaka för kärnuppgiften att få landet att fungera.

Den som vill ägna sig åt genusfokus, normkritik och rasifiering får göra det på fritiden. Inte minst Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, drunknar i trams om könsaspekter på brandbekämpning, allt medan svenska räddningstjänster utarmats och är svagare än förr i tiden.

Att i myndigheter flytta fokus från grunduppdrag har länge undergrävt statsförvaltningens effektivitet och förmåga att sköta sina uppdrag.

Det talas om att det ökande intresset för och förhoppningarna på staten skulle vara uttryck för socialism. Det är struntprat. Staten har alltid haft en dominerande roll i sådant som marknaderna inte kan sköta – sådant som infrastruktur, säkerhet och beredskap.

Men istället för att upprätthålla en fungerande försvarsmakt, räddningstjänst och annan krisberedskap har staten blivit slapp, likgiltig och ansvarslös.

Nu måste de hårda frågorna åter sättas i centrum. Det gäller att skydda samhället från sammanbrott och död. Här har staten alltid haft den mest centrala rollen i alla samhällen.

I sin kolumn i Svenska Dagbladet skriver statsvetaren Katarina Barrling:

”Men det är bekymmersamt att vi på område efter område mött en politik så besjälad av ideologisk övertygelse att den först i efterhand kan konstatera att beslutsamhetens friska hy kanske inte var alltigenom sund.”

Hon gör distinktionen att marknadstänkande är rätt ibland, men det fungerar inte överallt. Det är ett ”okritiskt och ideologiskt präglat förhållningssätt” som har fått ”tränga sig djupt in i den statliga och kommunala förvaltningen”.

Här måste tilläggas att när marknadstänkandet lyft ansvaret bort från myndigheterna, har de istället ägnat sig åt aparta ”värdegrunder” som gjort bisak till huvudsak och därmed har statens myndigheter blivit blinda för sina kärnuppgifter.

Nu måste staten reformeras i grunden. Kärnuppgifterna ska inte bara prioriteras, staten ska inte ägna sig åt något annat än kärnuppgifter. Andra ambitioner får lösas på frivillig grund, utan skattefinansiering. Nu måste staten rustas för att klara kriser och katastrofer som ingen annan kan hantera.