På fredagen fick oppositionen i riksdagen en promemoria med förslag till ”nödlag” som ger regeringen stor makt att meddela föreskrifter – utan att behöva vända sig till riksdagen.
Meningen är att snabbt kunna införa förbud och nya regler av olika slag i syfte att bekämpa coronapandemin. Den utökade makten ska vara ”tillfällig”, fram till september.
Men man bör komma ihåg att politiken många gånger infört ”tillfälliga” regler som sedan blivit permanenta. Det är alltid lättare att få stöd för något som är ”tillfälligt”, även om man sedan gärna inte vill ta bort det, eller gärna återanvänder det med hänsyn till första gången det användes. Man skapar ett prejudikat.
Vid beredningen av förslag till ”tillfälliga” maktbefogenheter bör man i bakhuvudet ha tanken att de kan bli permanenta eller användas i andra sammanhang än det nu aktuella, viruspandemin.
Nödlag skjuter ner svensk förvaltningstradition
Det unika svenska systemet med principiellt självständiga myndigheter och förbud mot ämbetsmannastyre kräver långsamt beslutsfattande inom statsmakten, att man har god tid att bereda och förankra. Detta blir allt svårare i vår snabbt förändrade värld. Politiker har också funnit metoder att kringgå myndigheternas självständighet, och därmed undergrävt separationen mellan politik och förvaltning.
Regeringens exceptionella förslag är ett tecken på viljan hos politiker att bestämma mer, inte bara utforma spelreglerna i staten utan också bestämma hur staten ska agera i olika specifika situationer. Verkställande makten vill kunna fatta beslut utan långsam beredning och förankring i riksdagen.
Det är ett grundskott mot svenska förvaltningsprinciperna.
– Visst kan det te sig en smula överraskande att regeringen anser sig behöva en ”nödlag”. Men egentligen inte. 15 kap RF kan inte användas i detta allmänna nödläge. Danmark, Norge och Storbritannien har antagit nödlagar. Låt oss se hur förslaget är utformat och relationen regering/riksdag innan vi skjuter ner det, skriver förre domaren Krister Thelin på Twitter.
Ökad makt måste förenas med ökat ansvar
Jag har inget emot att man i Sverige stärker den verkställande makten i relation till den lagstiftande. Och att politiskt ansvariga i regeringen får möjlighet att styra myndigheter mer direkt, så som sker i alla världens länder utom i Sverige och Finland.
Igår riktade Jimmie Åkesson, före det att förslaget till nödlag blev känt, uppmaningen till regeringen att agera. Med hänsyn till coronakrisen efterlyste han ”ett tydligare politiskt ledarskap som är redo att agera när det kommer till att skydda enskildas liv. Det är därför angeläget att vara redo att göra det som grundlagen medger för att skydda samhället i en extraordinär situation, även när det kommer till att begränsa människors rörlighet.”
En nödlag kan ge de juridiska möjligheterna för en mer aktiv verkställande makt.
Men. Ett avgörande villkor för att ställa upp på ökad regeringsmakt, och minskad makt för riksdag och myndigheter, måste vara att vi återfår potent ansvarsutkrävde i svensk statsförvaltning. Idag råder full ansvarslöshet i myndigheterna.
Transportstyrelsens IT-skandal visar att höga chefer kan utsätta befolkningen för säkerhetsrisker och bryta mot lagar utan att de kan sparkas eller bli av med sina höga löner – genom att hävda att man inget visste och inget kunde och därför inte var ansvarig för det som gick fel. Den verkliga skandalen i fallet med Transportstyrelsen var att den blottlade att ansvarslöshet upphöjts till regel i staten.
Det är därför så mycket sköts allt sämre. Om ingen blir ställd till ansvars för dåliga beslut, sjunkande effektivitet och måluppfyllelse finns inga incitament att göra ett gott jobb. Att vara passiv är bästa sättet att behålla jobbet.
Ett skäl till att det kunnat bli så är den kollektiva beslutsprocessen. Genom ”samråd”, ”samarbete” och ”delat ansvar” har statens tjänstemän kunnat skylla på någon annan och därmed har ingen tagit ansvar.
Makt och ansvar måste hänga tätt ihop
Att ge regeringen och dess statsråd mer makt kan vara ett sätt att också återfå en organisation där ansvarsutkrävande är ständigt närvarande.
Det skulle öka incitamenten att göra ett gott jobb i staten. Det skulle också ligga i ansvariga ministrars intresse att återinföra ett potent tjänstemannaansvar för offentliga tjänstemän. Då skulle alla i olika förvaltningar vara medvetna om att ett dåligt jobb kan innebära böter, sparken eller fängelse.
Det är i vår tid viktigare att kunna utkräva ansvar för dåliga beslut, än att beredningsprocessen inför beslutsfattandets ramar är omfattande.