Italien tillhör kärnan i EU och euron, men nu växer kraven på att landet ska lämna euron och även EU. Den ekonomiska kris som coronapandemin nu orsakar kan bli droppen som får Italien att gå ur.

På sociala medier finns filmer där borgmästare i olika italienska städer kastar ut EU-flaggan ur tjänsterummet för att enbart behålla den italienska.

Coronakrisen har än en gång visat på de enorma skillnaderna i ekonomiska förutsättningar som medlemsländerna i syd har, jämfört med Tyskland och norra Europa.

– Men vad händer i en situation när hela ekonomin fallerar, frågar i Dagens industri Thomas Steinfeld, som varit kulturchef för Süddeutsche Zeitung och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern.

Italien var starka förespråkare för eurons införande för 20 år sedan, men nu tänker man om. Euron blev annorlunda än vad man förväntat sig. Visserligen växte Italiens möjligheter att låna stora summor till förmånliga räntor. Men samtidigt underkastades industrin en konkurrens som aldrig förr.

Finanskrisen knäckte den italienska industrin. Med vad kommer att hända nu, i en kris som kommer att bli mycket större? I en stat, som bär skulder på 136 procent av BNP och som inte har råd att ta på sig mer?

För varje år som går uttalar sig allt fler italienska politiker för att Italien borde lämna euron, konstaterar han.

Inte enbart Matteo Salvini i nationalistiska Lega och radikaldemokratiska Femstjärnerörelsen utan också Forza Italia med förre premiärministern Silvio Berlusconi, liksom toppdiplomater som Alberto Bradanini. Den sistnämnde uppmanar i en artikel den italienska regeringen att förbereda sig för ett eventuellt avsked från euron och unionen genom en övergång till statliga skuldsedlar som nationellt betalningsmedel.

På skärtorsdagen presenterade unionens finansministrar en ”kompromiss” om ett stöd för utsatta ländernas ekonomi ska ske genom krediter enligt den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Det innebär att lånen kopplas till nationellt ansvar, och inte blir till nya skulderna i form av ”eurobonds” som unionen gemensamt skulle ta ekonomiskt ansvar för.

”De låter Italien dö på trottoaren”, säger Sergio Cesaratto, professor i nationalekonomi vid universitetet i Siena, om denna ”kompromiss”.

Det finns, skriver Thomas Steinfeld, en utbredd fruktan för att Italien ska sluta som Grekland och bli ett slags ekonomiskt protektorat under den Europeiska centralbankens och den Internationella valutafondens kontroll.

Motsättningarna växer inom eurozonen. Åter kastas anklagelser mot tyskarna för att de inte vill skänka bort sin välfärd till Medelhavsländerna. Och tyska debattörer svarar med att kräva av Angela Merkel att hon inte stödjer Italien i krisen, eftersom ”pengaregnet från Bryssel” bara skulle hamna i maffians fickor.

De italienare som fortsatt tror på euron drömmer om gemensam skatte- och finanspolitik för hela EU. ”Och en sådan verkar vara ganska utopiskt”, avslutar Steinfeld.