Livfull debatt är något gott – också om coronastrategier

Svensk offentlig debatt blir snabbt svartvit, med känslosamma tillmälen mot oliktänkande. Kan vi inte sluta med det?! Olika åsikter ska vara välkomna, också om nya tragiska fenomen som covid-19.

Den svenska epidemiologiska coronastrategin har väckt internationell uppmärksamhet. Sverige stänger inte alls ned lika mycket och inte med hårda förbud. Den linjen har fått kritik, både av forskare och opinionsbildare i Sverige och utomlands.

Men istället för att försöka underbygga försvar och kritik av den svenska linjen genom mer fakta, mer analyser och underlag har båda sidor halkat ner i gyttjebadet där man kastar känslomässiga anklagelser mot varandra.

Stänga ner mer?

I DN i tisdags kritiserade 22 forskare Folkhälsomyndigheten och krävde ändring: ”Förhållningssättet måste ändras radikalt och snabbt. Eftersom symptomfria sprider viruset måste man se till att öka den sociala distanseringen. Stäng skolor och restauranger på samma sätt som man gör i Finland.”

Ett budskap som borde tas på allvar, men samtidigt angrep de 22 undertecknarna myndigheten mer känslomässigt: ”Hur ska man kunna vinna kampen, när dödssiffrorna bara pekar uppåt, och de som har kontrollen insisterar på att kurvan egentligen planar av?” Underförstått: myndigheten vilseleder.

Dödstalen bygger på svajiga underlag

Men även en lekman som undertecknad kan konstatera att dödstalen på inget sätt ger en rättvisande bild av någonting – just nu. Det är som att jämföra äpplen och päron, eftersom metoderna för inhämtning av dödstalen i corona är så otroligt olika mellan länderna. Och stor osäkerhet finns inom länderna.

I tisdags lade New York city till över 3.700 döda i sin statistik, så att dödstalet plötsligt var mer än 10.000 döda. Detta eftersom man fått underlag för ”troligen” döda i corona som avlidit på äldreboende eller i sina hem och inte testats för corona.

Jag har själv slutat försöka räkna ut hur Sverige ligger till i dödstalen jämfört med andra. Det är meningslöst att i nuvarande läge försöka jämföra eftersom så stor andel inte har blivit testade. Det är först i efterhand som något mer tillförlitliga siffror kan uppskattas, då epidemiologer gör beräkningar av ”överdödlighet” i befolkningen.

Pandemibekämpning i blindo

Det innebär att alla länder jobbar i blindo. Vi kan inte nu säga om den svenska coronastrategin är bättre eller sämre än andra, mer hårdföra nedstängningar av samhället.

Därför är det så otroligt onödigt att tonläget blivit så högt. De 22 forskarna anklagar Folkhälsomyndigheten för att sakna ”talang”, och de kritiska forskarna blir i sin tur anklagade för att sprida panik och vara ”foliehattar”. Andra hyllar statsepidemiologen Anders Tegnell som hjälte, även om slaget mot viruset är långtifrån över och ingen vet vem som kommer att vinna.

Ja, vi vet ju inte ens vad en ”vinst” eller ”förlust” är. Om dödligheten visar sig bli något högre i Sverige än i grannländerna, kommer vi då att kunna säga att det beror på bristande nedstängning eller på vår demografi där vi kan ha större andel riskgrupper än Danmark, Norge och Finland? Eller på att vi fångar upp fler i statistiken?

Och om den lindrigare nedstängningen har inneburit att fler företag och anställningar kan räddas att överleva, hur värderar man det i vinst och förlust i pandemibekämpningen? Den oro och försvagade folkhälsa som arbetslöshet och osäker framtid betyder, ska inte underskattas.

Öppen och tillåtande debatt skulle skapa konstruktivare klimat

Här finns mängder med intressanta samtalsämnen om moraliska och ideologiska bedömningar. Varför kan vi inte lugnt, sansat och logiskt resonera om dem, nu när vi inte kan ta aktuella siffror på allvar eftersom de är så osäkra?

Precis som i klimatfrågan och om invandringspolitiken klarar inte svensk offentlighet att bryta olika ståndpunkter mot varandra i sak. Istället rasar man genast ner i tvärsäkra känslomässiga yttringar som polariserar och förintar varje möjlighet till intelligent samtal.

De 22 forskarna överdriver dödstalen, men deras frågeställning om att smittsamheten är större innan man känner symptom bör ju övervägas som en intressant uppgift. Vi vet ju att äldreboenden blivit drabbade, även om särskilt de privata enheterna tidigt försökte skydda de boende. Var instruktionerna i början för generösa? Symptomfri personal kan ha smittat. Och vad betyder det i nuläget?

Även om de 22 forskarna har rätt i denna del, kan en omfattande nedstängning i nuläget vara meningslös eftersom spridningen har nått långt. De flesta smittade blir ju endast lindrigt sjuka eller helt utan symptom. Är det då inte bättre att skärpa reglerna kring riskgrupperna?

Jag saknar helkvällsprogrammet ”Pejling”

Jag saknar ”Pejling” som var helkvällssändningar i SVT på 1980-talet (två timmar långa om jag minns rätt), där man avhandlade en enda aktuell och omstridd samhällsfråga. I studion frågade programledaren Herbert Söderström energiskt ut såväl forskare, experter, myndighetspersoner, politiker och aktivister.

Om röster från alla tänkbara håll får komma till tals på en stor scen, tror jag att polariseringen skulle avta i svensk samhällsdebatt. Mycket av känslorna beror på att folk anser den egna ståndpunkten inte får komma till tals. Man måste strida hård och tillspetsat för att höras, och då blir nyanserna lidande.

Nyfikenhet och öppenhet istället för tvärsäkra påhopp

Varför har dagens medieaktörer inte samma nyfikenhet som Herbert Söderström? Varför upplåter de inte sina scener som når många till ett så brett samtal som möjligt i kontroversiella frågor?

Mycket av polariseringen i svensk och västerländsk politik beror på att medierna inte lärt sig hantera människors mycket större krav på att bli lyssnade på. Istället har man smalnat av åsiktskorridorerna för att försöka styra och kontrollera samhällsdebatten. Det funkar inte!

Låt oss istället få öppna och vida samtal, där olika aktörer får möjlighet att bemöta varandras argument i sak. Samtal där tillmälen inte är välkomna. Då kan vi slippa mycket av alla de onyttiga känslosvall som tar över allt mer.