Ett skäl till den urusla beredskapen i sjukvården kan vara att politikerna har haft politiskt intresse av att skruva upp hot om klimatförändringar som den stora hotet, vilket inneburit att risken för pandemier tonats ner.
Vi vet att riksdagens Försvarsberedningar i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet ansåg att klimatet skulle vara den stora säkerhetsrisken framöver, medan militära hot tonades ner. Försvaret avvecklades – inte minst försvann 48 av 50 fältsjukhus. Och värnplikten avskaffades i stor enighet bland de gamla partierna 2010. Endast Sverigedemokraterna var en avvikande röst.
Inom sjukvårdspolitiken har något liknande skett. Så sent som i höstas betonar Region Stockholm i sin ”Långtidsutredning 2040” att klimatförändringarna är påtagliga och att varma somrar resulterat i högre dödlighet.
Däremot tonar man ner riskerna för pandemier.
”En stor global epidemi av en ny storts influensa kan skapa stora behov av sjukvård över något år. Risken för en sådan dramatisk pandemi bedöms dock vara relativt låg, med tanke på den beredskap som byggts upp i världen efter SARS-epidemin och fågel- och svininfluensan under millenniets första decennium” heter det.
Och det är ingen enstaka tillfällighet.
SVT rapporterar att analysen var tydlig i 2011 års epidemiberedskapsplan för Region Stockholm. Då drog man slutsatsen att ”Med stor sannolikhet kommer nya pandemier, man vet bara inte när.” Vid den uppdatering som gjordes av beredskapsplanen 2017 fanns denna formulering inte längre med.
Hur mycket av detta är en partipolitisk anpassning till Miljöpartiet och massmediernas klimatalarmistiska rapportering?