Katastrofbranden på Scandinavian Star i lysande dokumentär

Mordbranden som tog 159 människors liv är fortfarande ouppklarad. Mördarna går fria. Djupa och givande intervjuer av de som var ombord och med anhöriga växlas med ny avslöjanden och vass kritik mot rättsväsende och politik i främst Norge och Danmark.

Det är en fröjd att kunna konstatera att antalet dokumentärer blir allt fler, såväl faktagranskande som dramatiseringar. Och de blir allt längre, mer inträngande och håller allt högre klass.

Jag har i min ”coronakarantän” sett de sex timslånga avsnitten av ”Scandinavian Star”, om passagerarfartyget på väg från Oslo till Fredrikshamn men som brann 7 april 1990 utanför Lysekil. Den sänds av TV4/Cmore och är en samproduktion med DR och NRK.

Med känsla och färgstarka intervjuer

Tragedin speglas med både känsla och vass granskning. Trots att det gått 30 år lyckas man ge en grundlig genomlysning av vad som hände, genom intervjuer med de som var med när det hände. Överlevande, anhöriga, brandmän, polisutredare, politiker, försäkringstjänstemän, brottsmisstänkta redare, liksom med journalister och författare som granskat brottet.

För det var ett brott. Inte en olycka som dåtidens medier kallade katastrofen (och pinsamt nog TV4 gör i presentationen). Det var flera anlagda och djävulskt planerade mordbränder. Madrasser och redskap användes för att hålla branddörrar öppna så att stor syretillförsel skapade intensiva bränder. En oljeledning hade också öppnats för att förstärka branden. Många av de 159 mördade människorna blev förkolnade i den starka hettan.

Och mördarna går fortfarande fria.

Intervjuerna är förvånansvärt djupa och givande. En då ung pappa och tvåårige son miste sin fru/mamma som var gravid i femte månaden. Två då unga killar i ett idrottslag, som tog händelsen olika. En pappa säger att han ibland får frågan varför han inte lagt branden för 30 år sedan bakom sig, och då svarar med en motfråga: ”Om du hade en dotter som blev mördad och inte visste vem som gjord det, skulle du då lagt det bakom dig?”

Där finns också hjältarna – brandmännen från Lysekil som vinschades ner på fartyget för att släcka elden. Brandförmannen talar bred Bohuslänska och skräder inte orden genom färgstarka underdrifter.

Undermåliga polis- och politikerutredningar

Ett bestående intryck gör tyvärr också den undermåliga polisutredningen och politikens oförmåga att backa upp polisen. Ett misstag var att utredningen av branden delades upp på tre länder, Norge med flest dödade passagerare, Danmark där fartygets rederi fanns och Sverige som utförde räddnings- och släckningsarbetet.

Dessutom var fartyget bekvämlighetsflaggat på Bahamas och ingick i en bolagshärva som dokumentären i sin kartläggningen kommer mycket längre i att nysta upp än vad polis- och politikerutredningarna gjort, men ändå inte ända fram. Dokumentärfilmarna konstaterar att ”polisen aldrig tog reda på vem den verklige ägaren av fartyget var”.

Den erfarne försäkringsagent som godkände ett försäkringsvärde på 10 miljoner dollar 1989, säger att han aldrig under dessa 30 år tillfrågats av polis- eller politikerutredningarna. Strax före branden såldes enligt vissa papper fartyget för det dubbla beloppet. Även andra kunniga i rederinäringen intervjuas och bekräftar bilden av att det nedslitna över 15 år gamla fartyget ”Scandinavian Star” knappast hade det värdet.

Det hade ju varit lämpligt att höra försäkringsagenten som har kunskap om internationell sjöfart, eftersom branden var anlagd med ett förmodat försäkringsbedrägeri som motiv. Man fick också ut 88 miljoner danska kronor – en praktskandal.

Olöst massmord

I Sverige vet vi vad ett olöst mord på en statsminister kan innebära. I Norge och Danmark har man ett olöst massmord av 159 människor. Så sent som häromåret lade norska Stortinget ned en politiskt tillsatt utredning av fartygsbranden eftersom man inte ville gräva mer.

Dokumentären drar i trådar och finner dokument som tidigare utredningar inte fått fatt på. Det bevisar att man skulle kunna komma längre. När det rör sig om ekonomisk brottslighet finns alltid pappers- eller digitala spår, som inte självklart uppstår kring ett revolverskott mot en statsminister.

Förklaringen är globaliseringen. Genom det internationella nätverket som omgärdat sjöfarten har det varit enklare att dölja spåren.

Sensmoralen är att nationalstater måste ha grepp om de fartyg som trafikerar landets hamnar. Ägarbevis, försäkringshandlingar och annat måste finnas för att de ska få angöra hamnar i länder som Sverige. Särskilt när det gäller transporter av människor. Om inte nationalstaterna skyddar sina medborgare, vem ska då kunna utreda massmord som det på Scandinavian Star?