Liberalerna tillhör regeringsunderlaget, men vill se sig som oppositionsparti. Att vara liberal är att vara kluven, heter det. Men väljarna gillar det inte. Partiet borde byta sida om de menar allvar med sin politik.
Ny mätning av partiledarnas förtroende bland partiets egna väljare visar att Nyamko Sabuni ligger klart sämst till på 76 procent. Också Miljöpartiets språkrör har relativt svagt stöd bland egna partiets väljare, 81-84 procent. Övriga partiledare ligger över 90 procent.
Det är ett märkligt parti på många sätt, Liberalerna. Det har sedan 1914 oftast varit i kris, med några snabba men tillfälliga uppsving i opinionen.
Politikens jojo
Med Bertil Ohlin fick Folkpartiet i valen 1948-1956 över 20 procent, sedan gick man bakåt i 30 år. I valet 1985 ökade man med över åtta procentenheter med ”Westerbergeffekten”, för att sedan falla i nästan 20 år. Då ökade ”Lejonkungen” väljarstödet 2002 med nästan nio nya procent. För att sedan dess tappat i varje val.
Sedan Liberalerna 2018 röstade nej till moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister och därmed gav regeringsmakten till Socialdemokraterna har partiet konstant legat på eller under fyraprocentspärren.
Partiledarbytet i juni 2019 från Jan Björklund till Nyamko Sabuni har inte ändrat på det. Bara elva procent har stort eller ganska stort förtroende för henne, enligt mätningen från Aftonbladet/Demoskop. Som jämförelse kan nämnas att tre gånger så många, 33 procent, har stort förtroende för SD:s Jimmie Åkesson.
Sabuni sitter med tvångströjan kvar
Att Sabuni ligger illa till är närmast självklart. Allt annat vore en överraskning. Hon har knappt synts någonting alls sedan hon valdes till partiledare.
Före valet var hon frispråkig, tyckte man skulle göra upp med Sverigedemokraterna där man hade samma ståndpunkt och hon var tydlig med att ställa krav på människorna i förorterna så att de kom i arbete och kunde integreras i det svenska samhället. Hon var också emot att rösta fram en S-regering.
Efter partiledarvalet har hon låtit partiets samarbete med S fördjupas genom att placera partitjänstemän i regeringskansliet. Hon vill nu inte ens samtala med Sverigedemokrater. Och några moraliska krav på bidragstagare i förorterna har inte märkts.
Hon har inte lyckats bryta sig ur tvångströjan som den gamla partiledningens beslut innebar. Den politik som hon valdes för att bryta upp ligger fast. Hade medlemmarna i L velat ha detta, hade det logiska valet av partiledare varit Erik Ullenhag, en typisk apparatchik. Byråkratins man.
Liberalerna borde byta sida
Sabuni borde använda det tydliga förtroende hon fick från medlemmarna utanför Stockholm till att frigöra partiet från Socialdemokraterna. Med de högerliberala arv hon har från Lars Leijonborg borde hon kunna vässa partiets ståndpunkter och byta sida. Avståndet till Moderaterna är inte stort för Liberalernas högerflygel.
För Sverigedemokraterna vore det bra på kort sikt, men kanske sämre på längre sikt. Om L blir borgerligt igen – och klarar fyraprocentsspärren – stärks möjligheterna att få ett regeringsskifte. Då kan riktiga förändringar ske i de för väljarna viktigaste frågorna: sjukvård, beredskap, migration, lag och ordning samt skola.
Men samtidigt blir det då tre borgerliga partier som håller ihop och som tillsammans kan få fler väljare än Sverigedemokraterna. De kan då vilja bilda regering själva, med uppgörelser med SD utanför regeringen.
Om L håller fast vid S-samarbetet åker partiet förmodligen ut ur riksdagen i nästa val, då kan M, KD och SD få egen majoritet utan L. Det ger bättre förhandlingsläge för Jimmie Åkesson. Men sannolikheten för detta utfall är lägre, och risken för fortsatt vänsterliberal majoritet stor.
För landets bästa är det viktigaste att vänsterliberala partierna förlorar riksdagsmajoriteten så att viktiga reformer som svenska folket efterfrågar kan genomföras med tillförsikt och engagemang, istället för motsträvigt, saktfärdigt och halvdant som med av nuvarande regering.