Jag ser en recension av boken ”Inte lögn, inte sant” som analyserar mediernas roll i dagens samhällsdebatt och får den något udda funderingen att mediernas fjäskande mot makten faktiskt gjort det svårare att utöva politisk ledarskap.
I Nyheter idag skriver Chang Frick att författarna – journalisten Staffan Dopping och statsvetaren Stigbjörn Ljunggren – ”petar” i något som redan förändrat hela vårt offentliga samtal. Under rubriken ”Mediehat, mediekritik, medieskepsis” skriver de:
”I skolan får alla lära sig kritiskt tänkande. Det är källkritik och faktasök. Utgångspunkten i modern uppfostran är att så tvivel om tillvaron, inte predika tron på religionen, nationen eller överheten. Därför är det inte konstigt om människor också ifrågasätter journalister. Steg för steg har medborgarna tappat sin underdåniga respekt för lärare, rektorer, präster, politiker och poliser. Om folk lagt sig till med att tro på sig själva kommer rimligtvis en rejäl dos av tvivel på andra med på köpet.”
Frick lägger till: ”Det finns ett ord för lärare, rektorer, präster, politiker och poliser. Kort och gott makten.” Eller etablissemang. Och dit hör också i allra högsta grad ”journalister”.
När medier men inte medborgare är underdåniga
Förr kunde medborgarna räkna med att journalister drev samhällskritik med udden riktad mot makten. Det politiker inte fångade upp kunde journalister förmedla i opinionsbildningen.
Men i takt med att medborgarna själva blivit kritiska granskare av den information man tar del av, har journalisterna paradoxalt nog tagit parti för makten, med dem man känner störst socioekonomisk samhörighet med.
Det får mig att undra om journalisterna inte bara gjort sig själva en stor otjänst genom att sluta granska makten åt folket, för att istället granska folket åt makten. Journalisterna har gjort den politiska makten en än större otjänst.
Det har inneburit att dynamiken mellan makt och granskare helt gått i baklås. Medierna ses nu som den politiska maktens lydiga redskap. När de gamla partierna i årtionden gått emot folkviljan, som exempelvis aldrig velat ha ökad invandring, har medierna hjälpt makten att ljuga om hur bra invandring är, om hur högutbildade migranterna är och om hur lätt de kan integreras och omfattas av svenska seder och normer.
Det har lett till två dramatiska effekter. 1) Politiska makten har sluppit granskning och kunnat fullfölja en icke-demokratisk politik i årtionde efter årtionde, kanske utan att förstå hur illa förankrad politiken är. Man skyddas ju av massmedier som bara rapporterar det makten vill höra.
2) Medborgarna har slutat lita på massmedierna, samtidigt som medborgarna förlorat en viktig kanal och möjlighet att påverka politiken. Medborgarna har inte nått fram till politiken, eftersom medierna stoppat opinionsyttringar som går emot maktens intentioner.
Demokratiskt uppror är enda sättet att bli lyssnad på
När massmedierna slutat granska makten, och inte heller varit öppen för kritisk debatt mot den förda politiken, återstår bara en väg för folket att uttrycka sin kritik: rösta fram ett parti som lyssnar på folkopinionen och inte tillhör etablissemanget.
Det är ju tragikomiskt att medborgare som inte längre är underdåniga utan framför sin kritiska granskning av makten, blir kallade förskräckliga ”populister” av medier och andra etablissemang.
Att uttrycka sina ståndpunkter är ju meningen med föreningen – vår demokratiska ordning.
Det leder mig till frågan i rubriken. Är det så att den fjäskande journalistkåren är förklaringen till att vi har så dåliga politiska ledare? Alltså politiker som inte bara lär sig faktauppgifter, utan kan tolka folkviljan. Politiker som förmår förankra sitt tänkande genom att förklara sitt budskap på ett sätt som flertalet inte bara förstår utan också delar.
Med fjäskande medier har dagens politikergeneration aldrig behövt möta folket på riktigt.
*
Se intervju med författarna i SVT:s Politik i bokhyllan.