Den har redan kallats ”bibeln över 2010-talet”, reportageboken om hur svensk politik förändrades i grunden efter 2010 då Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen.
Jag är skeptisk till politiska reportageböcker eftersom de lätt blir anekdotiska utan övergripande analys eller försök till djupare förklaringar. Men ”In klampar Jimmie” (Carlssons, 2020) av journalisten Pontus Mattsson visar att reportaget kan vara ett effektivt berättarformat.
Det beror nog på att Sverigedemokraterna, för många, är ett oerhört dramatiskt, känslosamt och kontroversiellt ämne. Mattsson intervjuar folk med de mest skiftande bakgrund som engagerat sig i partiet, men i än större grad partiets motståndare.
På det sättet ger boken en allsidig beskrivning av detta unika fenomen som vuxit från nullitet till att tävla om att vara landets största parti.
Nya företrädare med fötterna på jorden
Det är intressant att höra hur några av de personer som anslutit sig till partiet – och nu har tunga politiska uppdrag – resonerar om varför de på 2010-talet valde SD. Så som den tidigare opolitiske förskoleläraren i Vännäs, lokalpolitikern (M) i Stockholm som är mellanchef på myndighet, den tidigare opolitiske poliskvinnan och S-ledamoten i stadsdelsnämnd i utanförskapsområde i Malmö.
Här berättar personer i verkligheten om varför de anser att Sverige är på fel väg. Och om hur de upptäcker att bara Sverigedemokraterna står pall när jordnära samhällskritik utmålades som ondskan själv.
Hysteriskt känslosamt motstånd
Mot dessa seriösa, genomtänkta berättelse ställs intervjuer med partiets meningsmotståndare. S-, M- och V-företrädare liksom fackliga ledare. Deras öppenhjärtighet är beundransvärd, men det som obarmhärtigt avslöjas är den hysteriskt känslosamma aversion som riktas mot SD – utan någon saklig, faktabaserad grund.
Pontus Mattsson har låtit folk prata på medan han antecknat. Han ställer inte så många kritiska frågor, vilket paradoxalt nog gjort boken än tydligare. Resultatet blir nämligen att SD-motståndarna babblar fram sina råa, raka och icke-tillrättalagda tankar. Det blir äkta.
Och otroligt skrämmande i sin primitivitet.
Varken Fredrik Reinfeldts talskrivare Moa Berglöf eller Mona Sahlin har någon som helst analys om varför över 1,1 miljoner svenskar röstade på Sverigedemokraterna 2018. De har bara sina egna hjärnspöken som de vältrar sig i. SD är ju sååå hemska.
Berglöf erkänner att statsminister Reinfeldt enbart gick på sina känslor när han angrep SD, även om rådgivarna inför partiledardebatter sagt till honom att han inget har att vinna på att attackera Jimmie Åkesson med svepande anklagelser om rasism och främlingsfientlighet.
”Reinfeldts hårda ord var i första hand sprungna ur en genuin politisk övertygelse att Sverigedemokraterna var ett förkastligt parti”, menar Berglöf. ”För honom var det en ryggmärgsreflex … Det var som om han inte klarade av att Åkesson stod där” på landets främsta politiska scen.
För mig låter det som att Fredrik Reinfeldt ikläder sig Max von Sydows roll som prästen i den klassiska skräckfilmen Exorcisten och att Reinfeldts mål var att driva ut djävulen, som han såg i Åkesson.
Detta är raka motsatsen till traditionell svensk politik som satte en ära i att vara rationell, logisk, pragmatisk och vetenskapligt underbyggd.
Istället svallar känslorna så att Reinfeldt fullständigt tappar koncepten.
Och detta var Sveriges statsminister under åtta år.
För publiken blev Åkesson den rationella rösten
Ingen av alla de höga politiker eller fackföreningsledare som Pontus Mattsson intervjuar kan förklara varför SD i riksdagsvalen vuxit från 2,9 procent år 2006 till 17,5 procent år 2018.
De är fortfarande – tio år efter riksdagsinträdet – fullständigt förvirrade över att så många väljare lämnat de gamla partierna för Sverigedemokraterna.
Kanske summerar Anders Ferbe, IF Metalls förre förbundsordförande, det tydligast: ”Politiken har liksom drivits in i att bekräfta den världsbild som Sverigedemokraterna beskrivit under flera år.”
Ja, SD har sagt att jorden är rund. De gamla partierna har försökt slå i väljarna att SD har fel – ”jorden är platt, för vi kan aldrig ha samma uppfattning som SD”.
Väljarna har då ”liksom” valt att ”bekräfta” den ”världsbild” som Sverigedemokraterna beskrivit.
Intryck som bokens intervjuer ger är att de gamla partiernas företrädare låter sig styras av känslor. Därför har de inga rationella förklaringar till varför partiet har så starkt stöd i svenska folket.
Jag menar att just dessa groteska känslosvall är en viktig förklaring till att Sverigedemokraterna växer. Den svenska väljarkåren vill inte företrädas av hysteriska politiker som ser spöken mitt på dagen. I kontrast mot dessa irrationella budskap har Jimmie Åkesson och övrig partiledning lugnt och sansat framfört sin samhällskritik. Fler och fler har insett att SD har rätt i sak.
Det är skälet till att också jag 2015 valde att åter engagera mig i samhällsdebatten, på SD:s sida. Migrationsvågen det året från Mellanöstern och Afrika gjorde att Sverige drabbades av masspsykos. Hela världen skulle tas emot i vårt land, och bara man gav dem kaffe och gosedjur när de kom skulle allt lösa sig. Jag blev på riktigt rädd för de närmast sinnessjukt irrationella känslor som fick styra politik och medier. Och den enda – absolut enda! – sansade rösten i landet var Sverigedemokraterna.
Det är så jag tror de flesta väljare ser det. Sverigedemokraterna står för verklighetsbaserad rationalitet, medan de gamla etablissemangen dragit iväg i utopism och känslosvall som riskerar att störta landet i fördärvet.
Efter 30 års radikalism krävs konservativ tillnyktring
Vad motståndarna inte förstår är att Sverigedemokraterna blivit mer än ett parti. Man har fått rollen som ”åskledare” för ett växande folkligt missnöje mot den radikala politik som de gamla partierna fört i 30 år.
Inget parti kan växa så mycket och så snabbt som SD gjort på egen hand. Man måste vara ett verktyg och katalysator för något mycket större som ligger i tiden.
Om vi ska konkretisera, menar jag att en sak som skett är att en stor del av ”folkhemsfalangen”, som kanske är 20 procent av svenska folket, bytt från S till Sverigedemokraterna.
Och partiet kommer fortsätta att kunna växa genom att värva fler konservativt sinnade hos S och på borgerliga sidan. (Jag hoppas M och KD kan värva fler liberala från L och C, så att det blir en högerliberal-kristdemokratisk-konservativ majoritet i nästa riksdagsval.)
Folk är trötta på knasig genusradikalism, dåraktig normkritik och falsk offerretorik från så kallat rasifierade. De mest rasistiska i Sverige idag är antirasister som gör allt till hudfärg. Normkritiken bryter ner samhällsmoralen och lämnar bara våld, hat och anarki efter sig. Genusfokusering vidgar klyftorna mellan könen istället för att överbrygga dem.
Bara Sverigedemokraterna vågar säga som det är om dessa postmoderna fenomen – det mesta är strunt.
Förändringar ja, men kasta inte ut barnet med badvattnet
Alla de sju gamla partierna tror att man måste vara för allt nytt, annars blir man unken och passé. Sverigedemokraterna lyfter fram konservatismen som alternativ och kan konstatera att mycket av det nya är dumheter.
Det betyder inte att allt nytt är dumt. När jag följt partiets Landsdagar och behandlingen av de många motionerna från gräsrötterna, framgår tydligt att det finns en teknikoptimism i partiet. Man vill använda den, och hävdar inte att det var bättre förr. Här framträder en typiskt svensk mentalitet, den tekniska ingenjörskonsten står mycket högt i kurs.
Jag hoppas att man kan foga denna till att slå vakt om naturen och miljön. Och att den räddas bäst genom effektivare teknik. Bondeförbundet/Centerpartiet hade fram till Fälldin uppfattningen att vi ska ”bruka jorden utan att förbruka den”.
Av någon outgrundlig anledning har flertalet självutnämnda miljövänner hamnat i utopism där människan ses som skadlig och därför försöker begränsa vår tillvaro med tvång, förbud och skatter. Jag ser hellre att man, så som bönderna en gång använda tekniken för att öka skördarna och minska utsläppen. Så kan Sverigedemokraterna förena miljö och teknik. Rationellt. Inte genom känslostyrd utopism eller antimänsklig klimataktivism.
Kommer de gamla partierna att någonsin förstå?
Det har gått tio år sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, men har de gamla etablissemangen ändrat syn på partiet? Det svar som växer fram i Pontus Mattssons reportagebok är: nej.
De håller fast vid sina hjärnspöken som om de vore bästa vänner.
Varför kramar man sina hjärnspöken så hårt? Vad är de så rädda för? Jag tycker Mattias Karlsson ger den korta förklaringen i boken:
– Liberaler och socialister är motståndare till nationalstaten och vill ha en global gemenskap och ett mångkulturellt samhälle. Jag menar att nationalstaten är helt nödvändig för att bevara inre solidaritet, sammanhållning och allmän välfärd.
Så enkelt är det. Här går skiljelinjen. Den är inte dragen av Sverigedemokraterna, utan av den tid vi lever i. Det är vid detta vägval mänskligheten står, eftersom vi nått den utvecklingsnivå vi befinner oss på just nu.
Men denna skiljelinje ser inte de gamla partierna, eftersom de är fullt upptagna av sakligt ogrundade känslosvall. Pontus Mattsson frågar riksdagsledamoten Rosanna Dinamarca (V), som inte tar avstånd från att afa-extremister tillgripit våld för att stoppa SD-möten, om det inte är ett demokratiskt problem, ett hot mot yttrandefriheten, att agera så. Hon svarar att ”jag har aldrig sett några problem”.
Och riksdagens ledamöter gav i september 2018 den vice talmanspost som väljarna givit Sverigedemokraterna till detta Vänsterparti, som fick mindre än hälften så många röster som SD. Och så klagar dessa partier på att Ungern inte är demokratiskt…
Det är som att de gamla partierna inte ser att de agerar antidemokratiskt, arrogant och i strid med tidens krav. Tack och lov har väljarkåren bättre syn.