Vi famlar i ett töcken

Vad ska man skriva i en ledarartikel i dessa dagar? Det är svårt att säga något vettigt om framtiden. Vi är i en situation vi aldrig varit i förut.

– Vi har aldrig sett något liknande, som initierat så hårdhänta politiska beslut, säger ekonomiprofessor Magnus Henrekson i radions Studio Ett.

– Det här är första gången vi har en världsomspännande epidemi i ett läge där världen är så hårt ihoptvinnad. Och vi har inte sett något tidigare tillfälle där motåtgärderna varit så starka så snabbt. Det här är farvatten vi aldrig varit i förr. Därför är det otroligt svårt, för att inte säga omöjligt att göra vettiga prognoser. Vi famlar i ett töcken, säger Klas Eklund, Seniorekonom på Mannheimer Swartling Advokatbyrå.

De båda ekonomerna visar hur otroligt lite regeringens krisinsatser betyder för att täcka upp för den avstannande ekonomiska verksamheten i samhället. Men SAS har ju fått kreditgarantier på 1,5 miljarder kronor. Hur effektivt är det, frågar programledaren.

– SAS hade intäkter på nära en miljard i veckan. Så står planen still räcker 1,5 miljarder bara en dryg vecka, konstaterar Henrekson kallt.

De konstaterar också det uppenbara: när folk ska stanna hemma går det inte att stimulera ekonomin, så som man brukar göra i lågkonjunkturer.

Jag tycker dessa dramatiska åtgärder på ekonomin är så smärtsamma, särskilt när man tänker på de små och medelstora företag som är betydligt mer värda uppbackning än SAS.

Från inga symptom alls till dödsfall

Mest sorgligt är naturligtvis dödsfallen som nya coronaviruset orsakar.

Men jag tycker att det medicinskt finns ljuspunkter. De allra flesta som smittas får mild sjukdom, om de ens märker att de är smittade. Denna faktauppgift har inte nått ut i samhället. För de flesta är det som en vanlig influensa.

Och när jag läser Folkhälsoinstitutets ”Influensarapport 2017-2018” från juni 2018 om förra säsongsinfluensan kan jag konstatera att svensk sjukvård rapporterar 1012 döda av 20.438 dokumenterade fall i Sverige, dvs 5,0 procent.

Detta jämför jag med senaste dagsrapporten från WHO, 17 mars, som uppger att covid-19 har konstaterats i 179.111 fall globalt, varav 7.426 har dött, dvs 4,1 procent.

Observera att de flesta som smittas aldrig blir testade ute i samhället. Men på kryssningsfartyget Diamond Princess testades alla. Av de 634 smittade hade 328 personer – alltså hälften (!) – inte känt några symptom alls en månad efter konstaterad smitta. Och dödligheten var, när alla smittade räknas med, blivit 0,9 procent – något högre än en vanlig säsongsinfluensa.

Naturligtvis är uppgifterna väldigt osäkra, men de faktauppgifter som finns antyder inte att dödligheten är större för det virus som nu sprider sig.

Fokus på de sårbara

Dessa fakta inger hopp för den stora delen av befolkningen, men det hjälper naturligtvis inte för de som blir svårt sjuka och dör i covid-19. Där är tragedin stor. Och frågan är fortfarande hur många svårt sjuka som svensk sjukvård kommer att klara av att ge god intensivvård.

En del blir kanske arga på mig nu, men borde vi inte kunna hålla isär dessa två sidor av pandemin – 1) de som drabbas hårt av covid-19 och därför ska skyddas från smitta och få god vård vid sjukdom, och 2) den stora majoritet som får mild sjukdom.

Om allt ska gå in i katastrofläge och stängas ner vid denna pandemi, hur ska vi göra när nästa pandemi kommer om några år?

Jag hoppas vi får chans att öppet och respektfullt analysera reaktionerna och deras effektivitet när vi lämnar det allvarliga skedet vi nu är inne i.