Stark konservativ motreaktion mot en radikalism som löper amok

Konservativa perspektiv upplever en renässans, inte minst i det modernistiska Sverige. Kanske därför att vänsterliberal radikalism gått som längst här.

Många beklagar den ökande polariseringen. Men jag ser den som direkt följd av att styrande politiska klassen blivit ansvarslöst radikal och hänsynslöst nonchalant mot befolkningens verklighet.

Hade Socialdemokratin under tidigt 1900-tal uppträtt så som de gjort senaste 30 åren, hade de aldrig kommit att dominera landets politik.

Och nu har en stor del av svenska väljarkåren fått nog. Man vill inte ha galen normkritisk, extrem genusfixering eller alla de andra dumheter som Socialdemokratin och dess stödpartier låter härja i offentlig sektor.

Det vi ser är framväxten av konservativt motstånd mot de radikala dumheterna. Därför är det också ett nytt gräsrotsparti som bäst fångat detta motstånd mot maktens idioti. Så ser jag på saken.

Varför blåser konservativa vindar?

Men det gör inte Axess chefredaktör PJ Anders Linder, med sin bakgrund i den moderata sfären. I en artikel anger han fem skäl till varför konservativa perspektiv har vind i seglen, Livets mångfald och mysterium. Låt mig kommentera dem.

”För det första befinner sig ett antal politiska sakfrågor som under lång tid har förknippats med konservatism – försvar, brottsbekämpning, gränskontroll – plötsligt i politikens centrum.”

Lite lustig – men ytterst avslöjande – formulering detta med vad som ”plötsligt” hamnat i politikens centrum. Avsaknad av gränskontroll och brottsbekämpning är ju en följd av en medveten politik – som också Moderaterna varit delaktiga i.

Det finns inget ”plötsligt” i svensk samhällsutveckling. Den har pågått i 30 år, och nu har till slut motreaktionen funnit sin aktör. Sverigedemokraterna har fått sin legitimitet, dels genom egna ståndpunkter och dels genom etablissemangets ohämmade hat mot den framväxande rörelsen.

”För det andra har SD, som numera gärna kallar sig konservativt, skördat stora framgångar i opinionen.”

Visserligen, men orsakssambandet är det spegelvända. Då inget av de etablerade partierna har velat eller vågat plocka upp den konservativa kritiken mot den extremt radikala politik som förts i Sverige i 30 år, har den kanaliserats genom SD. Konservativa åskådningar har inte kommit genom att SD skördat framgångar, utan SD skördar framgångar eftersom de har konservativa åskådningar.

”För det tredje … M och KD vill gärna vara med och dela på denna kaka och försöker nu snabbt stärka sin konservativa trovärdighet.”

Här avgörs mycket av hur framgångsrik den konservativa vågen blir. Jag har i många år beskrivit Moderaterna som det nya mittenpartiet – mellan vänsterliberalismen och socialkonservatismen. För att det ska bli riksdagsmajoritet för en kursändring i Sverige relativt snabbt krävs att M och KD ”kommer ut” som konservativa.

Det är inte alls säkert att det kommer att ske, eftersom det betyder att man måste lämna vänskapsbanden och sin kulturella tillhörighet med etablissemangen – och ta kamp där man blir smutsig under naglarna. De senaste 30 åren har M och KD mer flutit med strömmen än gjort motstånd. Vågar de nu? Utan dem blir en kursändring i Sverige mycket avlägsen.

”För det fjärde pågår en motreaktion mot politiker och opinionsbildare som har drivit radikala frågor som fri invandring, identitetspolitik och överstatlighet alltför hårt.”

Jag menar att detta är främsta skälet till den konservativa renässansen, inte det fjärde skälet. Svenska folket börjar få nog av all galenskap. Sjukvårdspersonal tvingas klä sig i sopsäckar mitt i en viruspandemi eftersom politiker som tar ut världens högsta skatter slösar bort dem på strunt.

”För det femte fortsätter ett stort antal politiker och opinionsbildare att glatt driva på i sina radikala projekt [som] normkritik, språkpoliser på universiteten och politisk korrekthet i kulturlivet – [vilket blir] symboler för en beskäftig och verklighetsfrämmande överhet.”

Jag ser detta som en del av den radikala politiken som både alliansens borgerliga partier som de rödgröna partierna har drivit aktivt eller i vilket fall inte motverkat av rädsla att inte få vara med under kristallkronorna och dricka champagne.

”Till sist går radikalismen för långt och då kommer en motreaktion. Nu finns en uppgift för såväl politiker som idédebattörer att kanalisera den konservativa impulsen på bästa möjliga sätt.”

När Linder summerar betonar han den växande motreaktion mot vänsterflummet som huvudförklaring till konservatismens renässans. Men han ger sig inte på någon förklaring på varför den sker i SD och inte M.

Min förklaring är denna: Hade Socialdemokraterna inte låtit sig påverkas av 1968-radikalismen hade de inte gått från att vara ett 45%-parti till att bli ett 25%-parti. Hemligheten med Socialdemokratins 1900-talsframgångar var att de genom folkhemmet kunde förena socialt framåtskridande i socialismens anda med en utbredd svensk allmogekonservatism präglad av stenhård arbetsmoral, pliktkänsla och solidaritet.

Det är denna allmogekonservatism som svensk väljarkår i allt högre utsträckning vill ha tillbaka. Kanske paradoxalt nog på grund av globaliseringen. Förr var nationen så naturlig att man inte behövde ägna den en tanke, nu fyller den rollen som det trygga, igenkännbara hemmet man vill ha i en orolig värld.