Svenska regeringars klockartro på EU:s inre marknad visar sig nu vara fromma förhoppningar. Så fort kristillstånd inträffar faller alla ambitioner om europeisk solidaritet ihop som ett korthus.
Sverige måste erkänna att man inte kan lita på EU, utan istället säkra en nationell tillgång på läkemedel och sjukvårdsmateriel.
Stefan Löfven har i åratal tjatat om att EU ska sköta migrationspolitiken och omfördela migranter mellan länderna. Av det har det blivit intet. Nu tvingas Löfven åter konstatera att EU inte går att lita på i andra krislägen heller, som den akuta coronapandemin vi nu har att hantera.
”Här bygger vi upp en gemensam marknad och sen plötsligt ska den inte fungera i en svår situation. Det är inte acceptabelt”, gnällde han på presskonferens häromdagen då leveranser av sjukvårdsmaterial från EU till Sverige uteblir.
När allt blir ”oacceptabelt” för en ledare måste man börja fundera på om problemet inte ligger hos ledaren snarare än hos omvärlden. Det tyder då på att ledarskapet inte förstår hur omvärlden fungerar, utan ägnar sig åt önskedrömmar och floskler. Det svenska politiska ledarskapet tycks inte begripa verklighetens hårda politiska realiteter.
Eller som Expressen skriver på ledarplats, det är ”lite märkligt att regeringen tycks vara förvånad”.
Än en gång såg inte Stefan Löfven detta komma.
Men Totalförsvarets forskningsinstitut har i en rapport så sent som i början av året varnat för den otillräckliga beredskapslagringen och att Sveriges import av läkemedel sannolikt kommer att få problem i en krissituation.
Vi måste helt enkelt konstatera att de vackra tankarna om att de internationella marknaderna ska fungera även vid kriser och paniksituationer är just vackra tankar – som inte fungerar i verkligheten. Det nationella egenintresset är faktiskt logiskt. Varje nations politiska ledarskap har som första och viktigaste uppgift att se till den egna befolkningens bästa. Ingen globalisering i världen kommer att ändra på detta faktum.
Därför borde vi få partier och politiker i regeringsställning som inte svävar runt i önsketänkande på rosa moln, och gnäller om att allt blir ”oacceptabelt” när man möter den krassa verkligheten. Vi behöver politiker som accepterar verkligheten med alla dess brister och begränsningar. Och som därför är bättre på att skydda sin befolkning vid kriser och pandemier.
På område efter område måste Sverige åter skapa egen beredskap för självförsörjning – i allt från medicin och sjukvårdsmaterial till totalförsvar. Det är inte billigt. Men det skulle minska risken för att hela samhället hamnar i panik och går i baklås. Och därmed utsätter människor för risken att råka illa ut när krisen är här.