Mannen som fick MeToo-fenomenet att svepa över västvärlden hösten 2017, filmproducenten Harvey Weinstein, dömdes idag till 23 års fängelse för våldtäkt och sexuella övergrepp.
Kvinnor har i vänsterdominerade sfärer – som kultur, teater och filmvärlden – tvingats verka i en miljö där män kunnat fortsätta sin vana att utnyttja sina maktpositioner för att tillgodogöra sig tjänster av kvinnor.
Inom näringslivet och politiken har denna form av maktbaserad sexism försvunnit sedan länge (undantag undantagna). Kanske främst därför att massmedierna haft hökögon på män i dessa sektorer där borgerliga och konservativa män är välrepresenterade. Snedsteg har fått konsekvenser.
Det är iallafall min analys av det faktum att det var mest män i kultursektorn som fastnade i MeToo-nätet. Massmedierna har levt i symbios med denna kultursfär och låtit bli att avslöja snedsteg. Medierna har hjälpt till att upprätthålla en tystnadskultur.
Men MeToo var ett initiativ som startade via och fick styrka genom sociala medier, och gamla medier kunde inte stoppa avslöjanden om deras sliskiga kompisar.
Harvey Weinstein pekas ut som en av de värsta i att utnyttja sin makt för att utsätta kvinnor för hopplösa situationer – välja mellan en chans att slå igenom i filmbranschen eller hålla på sin moral och heder.
Att han nu döms till 23 års fängelse av en domstol i New York är en viktig seger för MeToo. Domen blir ett historiskt bevis på att män inte kan komma undan med att utsätta kvinnor för detta vidriga agerande. Domen är en rejäl knäpp på näsan för alla dem som hållit tyst om maktmissbruket, både inom kulturvärlden och i medievärlden.
Harvey Weinstein kommer att gå till historien som symbol för mäktiga men fullständigt otidsenliga horbockar (i meningen att de ser kvinnor som lättköpta horor).
På ett sätt liknar han Richard Nixon, som genom Watergate-skandalen blev en historisk symbol för politisk korruption och maktmissbruk.
I båda fallen gjorde Weinstein och Nixon något som var allmänt accepterat inom de slutna maktkretsar där de verkade, eftersom alla höll tyst om det. Men båda hade ”oturen” att verka vid den tidpunkt då samhällets normer och granskning av makten förändrades.
I Nixons fall slutade massmedier se sig som maktens budbärare under 1960-talet, för att istället börja granska makten. Weinstein fick uppleva tidpunkten då kvinnor, tack vare sociala medier, kunde finna en kanal ut i offentligheten för att protestera mot sin oacceptabla situation där män krävde sex för att främja deras karriär.
Här finns något av en paradox. Om inte John F Kennedy blivit mördad 1963, hade han i en person kunnat vara symbolen för både det som Nixon och Weinstein nu är ansiktet för. Medierna visste om Kennedys riskfyllda sexuella utsvävningar med många unga kvinnor, men höll tyst. Det hade medierna förmodligen inte fortsatt att göra om Kennedy fått leva och blivit återvald 1964. Då hade han kunnat hamna i en Watergate-liknande skandal som omfattat maktmissbruk genom sexuellt utnyttjande av kvinnor.
Nu avslöjades att en president kunde ägna sig åt skumraskaffärer några år senare, 1973 med Watergate.
Det är sorgligt att det skulle ta nästan 50 år till innan kulturbranschen blev lika hårt granskad som politiken.