Västvärldens demokratier upplever ökad polarisering på flera plan. Eliterna mot folket. Framväxande konservativ väljaropinion mot vänsteraktivistiska medier. Folkets uppror mot maktens ansvarslöshet.
Tydligaste uttrycket för polariseringen i debatten är att allt fler kallar sina motståndare för nazister. Man klarar inte av att föra en saklig diskussion, utan sjunker ner i pajkastning utan mening. Istället för att finna gemensamma nämnare slutar diskussioner i ökad fientlighet och växande oförståelse av de andra.
I Svenska Dagbladet pekar Janerik Larsson på två böcker om tillståndet i det amerikanska samhället. Ezra Kleins ”Why we’re polarized” och Christopher Caldwells ”The age of entitlement”. Båda ser starten för polariseringen i 1960-talets radikalisering och tonvikt på rättighetstänkande.
Grupp mot grupp sliter sönder samhället
I USA handlade det bland annat om den svarta medborgarrättskampen, som inte slutade ställa krav på fler rättigheter när man fått rösträtt och i juridisk mening samma rätt som vita. Man har fortsatt att ställa krav utifrån hudfärg. Vita ska betala skadestånd för slaveriet som upphörde för 150 år sedan. Och vita poliser får inte ingripa mot svarta brottslingar. Allt annat än att ge den afroamerikanska minoriteten allt det den vill ha, stämplas som rasism.
Detta går givetvis inte majoriteten med på. Och Ezra Klein visar på vetenskapliga studier som slår fast att ju mer man talar om att utjämna skillnader mellan raser, desto mer tänker människor i termer av ras – och då till skydd för den egna rasens intressen.
Människans reptilhjärna tar över. Solidariteten med den egna stammen växer när opinionsbildningen fokuserar på etniska skillnader. ”Antirasistisk indoktrinering föder faktiskt rasism. Så djupt är människans stamtänkande”, skriver Andrew Sullivan när han recenserar dessa två böcker i New York Magazine.
Christopher Caldwell pekar på hur grupptänkande vuxit fram ur etniska minoriteter i så hög grad att grupprättigheter har fått ersätta det västerländska grundfundamentet om individuella rättigheter. Och då blir naturligtvis resultatet att grupp ställs mot grupp. Caldwell menat att vi måste välja om det är frihet som ska vara grundprincipen, eller om det är utfallet i jämlikhet.
Vänstern har ju vana att tänka i kollektivistiska termer och har med hull och hår kastat sig in i denna nya kollektivistiska strid på etnisk grund, när kommunismens strid på ekonomisk grund blivit passé.
Folkhem och värdighet istället för vänsterns grupprättigheter
Varken Klein eller Caldwell ser någon väg tillbaka till ett gemensamma bästa som kan samla hela befolkningen i USA. Däremot ser Andrew Sullivan en väg: tillbaka till de kristna värdena, där värdighet är grunden snarare än jämlikt utfall.
Jag håller med. Men det kräver så mycket mer. Vi måste återfå respekten för att verkligheten är utgångspunkten, inte utopiska fantasier om hur det borde vara. Vi måste återfå respekten för meritokrati, att kunnighet och erfarenhet betyder mer än hugskott, fjäsk, kön eller etnisk tillhörighet. Vi måste se till att makten kan ställas till ansvar.
Kort och gott: vi måste återgå till den konservativa arbetsmoral som fanns i folkhemmet som Socialdemokraterna byggde – innan de radikaliserades på 1960-talet. Vänsteraktivismen måste helt enkelt besegras. Inte bara utmanas och ifrågasättas, utan trängas tillbaka. Först efter en svårt polariserande debatt med konservativ seger, kan vi se fram emot ett mer harmoniskt och tryggt samhälle präglat av gemenskap och sammanhållning.