Många med statusjobb kan i dessa tider jobba hemma. Men andra måste till jobbet för att samhället ska fungera. De har ofta lägre löner och status. Ett synsätt vi borde förändra.

De som utgör grundmaskineriet i samhället blir ofta sedda över axel. Det är oglamorösa jobb, men helt avgörande för att allting annat ska kunna fungera.

Vi har i dessa tider främst sjuksköterskor och undersköterskor i vården och vi har all personal i hemtjänst och omsorgerna. Vi har lärarna i skolorna och poliserna och brandmännen. Och vi har transportarbetarna, livsmedelsarbetarna, renhållningsarbetarna. Vi har jordbrukarna. Om de inte ginge till jobbet skulle ingenting fungera här i landet.

I sin kolumn i G-P tar förre kommunstyrelseordförande Ann-Sofie Hermansson (som när hon sparkades av S såg till att förnya sitt lastbilskort för att bli förare igen men fick statligt utredningsuppdrag) upp den märkliga värderingen av vissa arbeten, som om de inte utfördes skulle få samhället att stanna.

”Gemensamt för många av dessa yrken är att de ofta är lågavlönade, att arbetsmiljön är tuff och att det därav är svårt att rekrytera personal. När ungdomar tar sig en titt på arbetsmarknaden väljer de inte sällan bort dessa yrken. Just nu utgör dessa yrkesgrupper själva stommen av de samhällsbärande insatserna.”

Hermansson skriver att ”Yrkesstolthet och arbetsglädje är viktigt. Men det kommer krävas en uppvärdering av arbetaryrkena. Ansvaret förtjänar respekt.”

Självfallet. Men det är mer grundläggande än så. Vi måste efter den här pandemin omtolka vad som är viktigt i politiken. Det är inte alla de fluffiga och ordrika målen om allt som ska ändras och förnyas, det flertalet politiker hasplar ur sig i talarstolar och pressreleaser, som är det viktiga. Tvärtom. Ordsvallet om allt nytt som krävs är det riktigt oviktiga.

Det viktiga för staten och politiken är att skaffa den beredskap som krävs för att landet ska fungera – också i kris och katastrof. Då snackar vi kärnuppgifter. Det som dagens politikergeneration tar för givet och inte ägnar många sekunder åt.

Basala samhällsfunktioner. Det är vad politiken ska ägna sig åt. Det är vad som krävs för att hela folket ska klara sig i kris. Och det är sådant som ingen marknad, inget företag, kan ordna och ta ansvar för. Det är detta som är politikens kärnuppgift. Och må vi framöver välja politiker som begriper att prioritera tunga, centrala och oundvikliga samhällsfunktioner framför de lättviktiga och radikala förändringsförslagen.