Den siste av de riktigt stora svenska skådespelarna har gått bort. Max von Sydow blev 90 år. Senaste Oscarsnomineringen fick han 2012.
Till skillnad från många andra var Max von Sydow professionell i sin yrkesutövning och använde inte kändisskapet till en massa korkade politiska uttalanden eller utvikning av privatlivet i media. Han ägnade sig åt konsten, och som han behärskade den.
Internationellt är han mest känd för rollen som präst i skräckfilmen ”Exorcisten” (1973) som har kultstatus inom genren. Många minns hans prestation i andra populära projekt som “Star Wars – Episode VII ” (2015) och “Game of Thrones” (2016).
För egen del tycker jag han är som allra bäst i Jan Troells ”Hamsun” (1996), där han spelar den extremt envise och excentriske norske författaren och Nobelpristagaren Knut Hamsun. Förvirringen hos den gamle mannen med den enorma auktoriteten, inför världspolitikens dramatiska förändringar är så påtaglig i Max von Sydows gestaltning att man kan ta på den. Under två timmar och 40 minuter är han i bild i stort sett hela tiden. Fullständigt enastående porträtt av ett stilistiskt geni i världsklass som visar sig vara politisk idiot.
Jag gillar också Max von Sydows roll som sovjetisk psykiatriprofessor i TV-filmen ”Citizen X” (1995). Hans förmåga att tolka auktoritet och skarpsinne i en skröplig kropp visar på en flerbottnad gestaltning som senare generationers skådespelare sällan kommer i närheten av.
Han har spelat för svensk filmhistoria ikoniska roller som Karl Oskar i ”Utvandrarna” (1971) och ”Nybyggarna” (1972), filmatiseringar av Vilhelm Mobergs romaner, och som Lassefar i utvandrareposet ”Pelle Erövraren” (1987), en roll som gav Max von Sydow hans första Oscarsnominering.
Hans andra Oscarsnominering kom 2012 i filmen ”Extremt högt och otroligt nära”.
New York Times lyfter fram hans samarbete med regissörer som Steven Spielberg, Woody Allen och Martin Scorsese, men pekar på att han mest förknippas med Ingmar Bergman. Inte minst ”Sjunde inseglet” (1957) där Max von Sydows karaktär spelar schack med Döden.
Jag vet inte varför, men skådespelare av den äldre generationen framstår som så mycket tyngre, kunnigare, färgstarkare och mer professionella än yngre generationer. Stjärnglansen har slocknat när den tidigare generationen lämnat oss. Jag tänker på Ernst Hugo Järegård, Margareta Krook, Jarl Kulle, Allan Edwall… Nu har en till anslutit sig till deras skara.
