Regissören och dramatiker Stina Oscarsson har nu tystats av Stockholms Stadsmuseum – hon har intervjuat ”fel” personer, dvs de som argumenterar mot kulturvänstern.
Sverige blir allt mer en diktatur där yttrandefriheten stryps. Inte genom att polisen bankar på dörren och slänger oliktänkande i fängelsehålor, men på nästan lika effektivt sätt: yrkesförbud inom offentliga sektorn.
Tala med vänsterns motståndare betyder svartlistning
Fega myndighetschefer faller till föga för vänsterextremister som letar reda på alla som säger emot vänsterliberala dogmer och utmålar dem dem som ”högerextrema”. Nu har gruppen av icke-önskvärda utökats till även etablerade personer som talar med de som är emot vänsterliberala dogmer.
Jo, det är i Sverige förbjudet att tala med andra än vänsterliberala. Iallafall om man vill ha tillgång till de plattformar som skattebetalarna finansierar genom staten.
Den förut hyllade regissören och dramatikern Stina Oscarsson har i Svenska Dagbladet berättat hur Stadsmuseet i Stockholm plötsligt meddelade henne att hon inte fick vara moderator i en paneldiskussion med författarna till två böcker om ungdomskravaller, som skulle ha ägt rum den 16 april i år. Orsaken sades vara att hon tidigare intervjuat ”fel personer”, det vill säga meningsmotståndare till kulturvänstern.
Och Stadsmuseet var inte första utan tredje fallet där vänstern sett till att stoppa Stina Oscarssons medverkan av detta skäl.
Janne Josefsson avslöjar hur lögnen döljer diktaturfasoner
Janne Josefsson använde sin journalistiska erfarenhet för att kolla upp hur det kan gå till när skattefinansierade institutioner kan införa åsiktsförtryck i Sverige.
Och precis som i kommunistiska diktaturer ljög myndighetschefen – vars lön betalas av skattebetalarna – om varför Stina Oscarsson avpolletterats.
Men det är dumdristigt att ljuga inför Janne Josefsson. Han avslöjar obönhörligt hur vänsterdiktaturen styr det offentliga Sverige genom diktat, lögner, hat och antidemokratiska metoder – paradoxalt nog i sin kolumn i DN: Den självgoda kulturvänstern lyckades stoppa Stina Oscarsson.
Josefsson skriver:
”Fredrik Linder ringer upp mig efter att han läst mejlkonversationen.
– Jag vill justera vad jag sa. Det finns tydlig evidens om händelsekedjan och om vad författarna sagt.
Varför ljög du?
– Jag vill inte kalla det ren lögn. Jag hade missförstått detta.
Nu säger han att det är ett mycket oroväckande tecken i tiden och att Stadsmuseet borde tagit ett helt annat beslut och stått fast vid Stina Oscarsson.
Så kan det gå till bakom kulisserna när de ”goda” människorna med den ”rätta” värdegrunden inom kultur och författarvärlden kunde få som de ville. Yttrandefrihetens dödgrävare”, skriver Janne Josefsson.
Har kulturvänstern tagit sig vatten över huvudet?
Vi är många som länge sett hur vänsterextrema styr myndighetschefer och beslutsfattare i offentlig sektor. Och inte bara när det gäller medverkan, utan även när det gäller att hyra lokaler som finansieras av skattebetalarna. På lögnaktiga grunder får vänsterns meningsmotståndare inte utnyttja det man varit med och betalat. Alla SD-företrädare med några års erfarenheter har mängder med exempel på hur de behandlats som Stina Oscarsson.
Skillnaden är att när Stina Oscarsson drabbas, då har de vänsterextrema börjat attackera också etablerade aktörer inom kultur- och samhällsliv.
Jag hoppas de därmed har tagit sig vatten över huvudet. Att försöka stoppa en gräsrotsrörelse med vanligt folk som SD är en sak, att strypa yttrandefriheten för redan etablerade och välkända kulturutövare är något annat. Naturligtvis är det lika fel att utöva diktaturfasoner mot okända som för välkända. Men det är när välkända blir tystade, som det blir uppmärksammat hur svensk offentlighet hukar under diktatoriska vänsterkrafter.
Låt oss hoppas att alla myndighetspersoner likt Fredrik Linder börjar förstå att man inte längre kan ljuga medan man går högljudda vänsterextremisters ärenden. Då finns hopp om att Sverige kan återfå en fri och öppen offentlighet där meningsskiljaktigheter inte längre tillåts stämplas som ”hat”.