De borgerliga partiernas skuld till den otrygga samhällsutvecklingen vi haft det senaste årtiondet är stor. Och det är naturligtvis inte enkelt att erkänna att man gjort fel, att man haft fel och att man behandlat dem illa som förstått bättre.
På ytan har två av de borgerliga partierna, Moderaterna och Kristdemokraterna, påbörjat sin frigörelse från Alliansens politiska projekt som kulminerade med att Fredrik Reinfeldt utropade ”öppna era hjärtan”.
Men är förändringen genuin? Vi ser numera ett agerande som kännetecknar den som inte riktigt vet vem man är.
Denna identitetskris drabbar alla partier som ägnar sig åt ”triangulering”, alltså neutraliserar motståndarens starka sidor genom att kapitulera. Särskilt Moderaterna gick långt i triangulering. Reinfeldt sa att han tänkte bjuda över Socialdemokraterna vilka offentliga reformer de än föreslog. Samtidigt sa han att försvarsmakten var ett särintresse.
Där dödade han två av Gösta Bohmans konservativa grundpelare: förespråka en mindre, men effektiv stat. Och att i den staten ingick försvaret som garant för nationens – och därmed folkets – självbestämmande och suveränitet.
Men det finns andra områden där misslyckandet är stort. Kolumnisten Håkan Boström tryckte i G-P på ömma punkter när han påpekade bristerna i den slappt och ansvarslösa privatiseringsvågen. Hans artikel har väckt mycket debatt.
Häromdagen tog Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa upp kritiken i debattartikel, där han skrev:
”Boström hävdar att stora delar av näringslivseliten har blundat för många problem för att man samtidigt kunnat tjäna pengar på dem. Säkerhetsföretag tjänar på att brottsligheten skenar, utbildningsföretag på att nyanlända blir fler (de genererar nämligen högre skolpeng) och omsorgsföretag på att anhöriginvandringen ökar.
Det finns delar i Boströms resonemang som kan tas på allvar, men kärnan i borgerlighetens självrannsakan måste handla om att frihet och ansvar behövs samtidigt. I dag är det många konservativa krafter som helt verkar missa att det i grund och botten är privat sektor som finansierar offentlig sektor. Vill man ha fler poliser, bättre villkor för försvaret och längre fängelsestraff, så måste någon betala för det.”
Här försöker Dousa komma undan med att hänvisa till näringslivets välståndsskapande kraft. Men det är nog ingen konservativ som ifrågasätter näringslivet, utan det är politiken som givit skeva villkor för näringslivet.
Här har faktiskt Dousa en del likheter med den arga kulturvänstern som skäller om att den konservativa våg som Sverigedemokraterna är den mest påtagliga effekten av, lägger sig i hur offentliga kulturpengar används.
Dousa erkänner visserligen att demokratiskt valda politiker har rätt att styra över skattemedel, men han ursäktar dålig användning av skattemedel med att de som skinnar skattkistan också har hederlig produktion. Kulturvänstern kräver att politiker ska avsätta pengar utan att någonsin göra uppföljning, aldrig ifrågasätta hur pengarna används.
Sanningen är att både liberalismen och socialismen skinnar skattebetalarna på pengar i egenintresse. Skälet är att dessa ideologier saknar ansvarskänsla för det gemensamma. Man värnar sina särintressen. Något som är enklare om man reducerar hela samhället till särintressen.
För konservativa är detta idioti. De resurser som staten tvingar av folket i beskattning ska användas för folkets bästa, inte vara lekstuga för ideologer. Här ger den konservativa ansvarskänslan en nödvändig vägledning.
Visst ger valfrihet inom välfärdstjänster ökad effektivitet, men bara om den övervakas och kontrolleras av staten så att medborgarnyttan står i fokus.
Samma sak gäller skattemedel som avsätts för kultur och media. Effekten blir bäst om utövarna är av många olika slag, men verksamheten måste övervakas och kontrolleras av staten så att medborgarnyttan står i fokus.
Det är uppenbart att liberaler och vänster båda försöker skinna staten för sina egna intressen, medan man försöker förneka motståndaren att göra samma sak. Vad som behövs är politiker som istället för att vara aktivister åt än det ena, än det andra hållet, agerar domare och ser till gemenskapen som helhet.
Rättssäkert, rättvist och att det sker till folkhemmets fromma – se där några moraliska riktlinjer i konservativ anda som saknats inom offentlig sektor i många årtionden. Och som det är dags att återupprätta. Det är också bästa sättet att hålla igen på viljan till statlig expansion.
Det måste bli ett slut med lekstugan i staten där egenintressen och aparta politiska dogmer går före medborgarnas krav på effektivt utnyttjande av skattkistan.