Debatten om konservatism är yrvaken. Jag vet. Men egentligen är det väldigt enkelt: Dagens konservativa vill rulla tillbaka den utopism som i 30 år allt starkare präglar svensk politik i regering och riksdag.
Först måste vi veta var vi befinner oss. Verkligheten.
Konservatismens motståndare, som leds av högljudda och alltmer extrema vänsteraktivister med fega och undflyende liberaler och borgare i släptåg, driver fram ett samhälle där politiken invaderar varje sfär av vardagslivet liksom politiserar myndigheter och universitet med utopiska teorier som intersektionalitet, genusfokus och allsköns identitetspolitik. Man har ingen respekt överhuvudtaget för rättsstaten utan jonglerar med lagstiftningen som det passar för det man anser vara ”godhet”. Gymnasielagen för 9000 unga afghanska män utan asylskäl är ett belysande exempel.
I denna verklighet menar liberale ledarskribenten Arvid Åhlund (bara som ett av hur många exempel som helst i svensk media) att de genomgripande förändringar som är Sverigedemokraternas svar inte är konservativa eftersom partiet inte ”pragmatiskt” accepterar den politiska extremism som regerar landet och driver det mot stupet.
Det är ju en parodi på uttolkning av vad konservatism är.
Eller som Ivar Arpi konstaterar på ledarplats i SvD idag, fördomarna är många om konservatism i Sverige: ”Associationerna går till försiktighet, förändringsobenägenhet, att vara omodern, gammaldags, en tråkmåns och bakåtsträvare. Nästan varje gång konservatism förs på tal urartar det i semantik.”
Ett annat ord som rådande vänsterliberala makthavare använder om den framväxande konservativa motståndsrörelsen mot utopismen är ”populism”. Arpi citerar brittiske filosofen Roger Scruton: ”Populism är ett ord som vänstern använder för att beskriva vanligt folks uppfattningar, när dessa inte är vänster.”
Första linjen i kampen mot vänsterliberalismen är alltså semantiken. Vilka ord vi väljer att använda i politisk diskussion och analys. Så när du hör någon tala om ”populism” vet du att den ur vars mun detta ord kommer, sannolikt är en soldat i vänsterliberala försvaret av rådande utopism.
En annan frontlinje handlar om vad som är seriöst ledarskap. Den annars så kloke S-redaktören Widar Andersson menar att Jimmie Åkessons resa till Turkiet diskvalificerar partiet från inflytande på regeringsnivå. ”Det finns nog anledning att också sätta ett stort frågetecken för Sverigedemokraterna som ett regeringsparti. Partiet är i stort behov av att då och då göra uppvisningar för kärnväljarna. En del av de där uppvisningarna – typ Åkessons flygbladsutdelning vid Greklands gräns tidigare i veckan – vore nog minst sagt hårdsmälta för vilken underlagsberoende regeringsbildare som helst … SD: s flygbladsvärld bör vara ytterkant”, skriver Andersson.
Varför då?! Framgångsrika konservativa politiker, som Boris Johnson i Storbritannien, visar en annan sorts ledarskap än de pompösa viktigpettrarna i vänsterliberala partier.
Också i svensk historia är det konservativa politiker som kunnat utmana Socialdemokratins makthegemoni: Varken Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman var grå, byråkratiska apparatchiks. De var inte lydiga kuggar som sjöng vänsterliberalismens lovsång. Nej, de blev starka ledare tack vare att de bröt mot protokollet och genom sin personlighet tydliggjorde alternativa värderingsgrunder.
Men i vår tid anser Makten att politiker ska vara fogliga, bara hålla sig till förberedda manus och därmed vara marionetter för systemet snarare än ledare av folket.
Nej, tack! Vad Sverige behöver är ett politiskt ledarskap som livfullt och engagerat demonstrerar att politiska ledare faktiskt har egna åsikter och bottnar i djupare värderingar. Att de inte är lydiga instrument utan tänker och agerar själva.
Också här är konservativa idag rebeller. Exakt det som Sverige och västvärlden i stort behöver.