Det har blossat upp en debatt om expertisens roll i en allvarlig krissituation. Statsminister Stefan Löfven håller sig i bakgrunden och hänvisar konstant till vad myndigheterna rekommenderar. Samtidigt ifrågasätter många medborgare experternas avvägningar.
Frågan blir: Ska vi inte lämna allt åt experterna?
Mitt svar är: nej. Sverige är en demokrati. Vi har valt vilka som ska styra landet och göra nödvändiga avvägningar. Det är riksdag och regering. Ytterst ansvarig för krishanteringen under coronapandemin är statsminister Stefan Löven.
President Harry Truman hade en skylt i trä på skrivbordet i Vita huset: ”The buck stops here”. Innebörden är att inga ursäkter gäller, att hela ansvaret ska tas och varken läggas på underlydande eller högre makter.
Ansvarstagande har blivit ”omodernt”
Detta raka och otvivelaktiga ansvarstagande har på något sätt blivit ”omodernt”. De som har titlar, prestige och höga löner som indikerar stor makt, smiter ofta undan när det verkligen gäller – när negativa aspekter måste hanteras. Då skjuter man underlydande framför sig (mer sällan skyller man dock på Gud).
Jag tycker vi ser det i dessa dagar av coronakris. En statsepidemiolog får ta mycket skit därför att han har blivit något av ett medialt ”ansikte” för krisen. Men han är ingen talesperson för statsmakten, varken formellt eller informellt. Han är en sakkunnig som kan epidemiologi – läran om hur sjukdomsförlopp sker i en befolkning.
Ansvaret för att ut till folket kommunicera risker och förklara varför drastiska åtgärder vidtas i spåren av covid-19 ligger inte på en vetenskapsman. Det ligger hos ansvariga politiker: inrikesminister Mikael Damberg (S) och statsminister Stefan Löfven (S).
Dessa S-politiker har, precis som efter tsunamin 2004, smitit undan och låtit statsförvaltningen på lägre nivå ta smällarna i krisläge.
Det är ynkligt att se. Och när Damberg och Löfven väl framträder, hänvisar de hela tiden till myndigheterna. De låtsas som att de kan reducera sig till myndigheternas springpojkar och pressekreterare. Det är ett pinsamt skådespel.
Regeringen har ansvaret. Det är de folkvalda som ska besluta. Och ta ansvar för sina beslut.
Regeringen har ansvaret
Inga-Britt Ahlenius, som bla varit chef för Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare för FN:s internrevision, konstaterar i Svenska Dagbladet att den svenska förvaltningsmodellen innebär att regeringen delegerar ansvar till specialistmyndigheter.
– Men den modellen kräver att regeringen alltid, och särskilt i kriser, tar ansvar för samordning och avvägning av olika intressen. Regeringen måste göra en avvägning mellan vad Folkhälsomyndigheten, Konjunkturinstitutet och andra myndigheter säger.
Det kommer framöver att bli svåra avvägningar mellan målet att fördröja smittspridningen i befolkningen för att rädda liv och de enorma ekonomiska konsekvenserna som blir värre för varje dag som nedstängningen pågår. Detta är regeringens ansvar att avväga. Men regeringen låtsas som om man kan stjälpa det över någon stackars statstjänsteman, så att regeringen slipper ta ansvar för svåra beslut.
I Göteborgs-Posten skriver idag Malcom Kyeyune:
”Människor i offentliga positioner i Sverige är inte överdrivet vana vid att ta ansvar. Våra politiker har likaså vant sig vid att kunna göra vad som helst, förskingra vad som helst, men ändå gå helt ansvarsfria till nästa toppjobb. Så beter sig inte experter; så beter sig ett frälse.”
Detta kan vi inte längre acceptera. Har man de löner, den prestige och de titlar som regeringsmedlemmarna innehar, då måste man också leva upp till innehållet i uppdraget: ta ansvaret – hela ansvaret. Visa ledarskap!
*
Detta är ett av ämnena i senaste avsnittet av podden ”Samtidigt”.