Vi är politikens marionetter

Välfärdsstaten omhuldas av alla numera, men den är alltmer som en schweizerost – hålen blir bara större och större. Tilliten är i fara.

När jag riktade kritik mot näringslivets tankesmedja Timbro om att liberaler inte tar den fallande tilliten till politiken på allvar, hörde Philip Lerulf av sig. Han har bland annat varit sakkunnig i Europaparlamentet hos Nils Lundgren i Junilistan, men är nu kommunikationschef på Timbro. Det var dock i egenskap av författare till boken ”Marionetterna” (2018), som han ville påpeka att Timbro faktiskt för en diskussion om tillit och förtroendet för välfärdsstaten.

Boken skrevs inför valet och knyter an till näringslivstoppen Leif Östling och hans redan bevingade ord, ”Vad fan får jag för pengarna?”

Folk förväntar sig den höga statliga trygghet som utlovats

Lerulf konstaterar att det finns en växande klyfta mellan vad folk förväntar sig av välfärdsstaten och vad den levererar. Orsaken är att de tunga välfärdssystemen – sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen – på 1950-talet började tillämpa inkomstbortfallsprincipen. Tryggheten skulle inte bara ge mat för dagen, utan faktiskt trygga standardnivån man skaffat sig genom arbete.

Men politikerna har kraftigt urholkat systemen genom att låta bli att höja taket, alltså maximal ersättning. 1992 var det bara 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna som slog i taket. 2015 var siffran 50 procent.

Snart kommer Sverige att vara tillbaka i låg grundtrygghet, även om politiker inte officiellt erkänner det, menar Lerulf. Här finns faran för att tilliten raseras, eftersom folk väntar sig mycket mer – och betalar för mycket mer.

”Många utländska bedömare har genom årens lopp kliat sig i huvudet över hur det kan komma sig att medborgarna i ett av världens mest utpräglade individualistiska länder frivilligt har avsagt sig makten över en väsentlig del av sina inkomster”, skriver Lerulf och menar att svenskar har varit beredda att betala hög skatt därför att man förväntar sig hög statlig trygghet när något oförutsett sker i livet.

”Det är välfärdens tydliga försäkringsmässiga inslag som förklarar modellens hittills starka folkliga stöd … I utbyte mot en allt större del av löntagarnas inkomster [i skatt] åtog sig staten ett allt större ansvar för medborgarnas trygghet.”

Men denna trygghet har urholkats i smyg under flera årtionden. Här har vi medborgare låtit oss bli politikernas marionetter.

Varning för växande misstro

Boken varnar för att det finns en växande misstro till statens förmåga att leva upp till de politiska löften som givits under lång tid. ”Det är farligt att ta den historiska tilliten för given”.

Lerulf tar inte upp migrationen, men den är naturligtvis en förklaring till att taket inte har höjts i socialförsäkringarna. Staten har tvingats betala ut så mycket bidrag till nyanlända som aldrig kommer i jobb, att skatter och avgifter inte räcker till den standardtrygghet som politikerna en gång lovade.

I boken föreslår han att staten måste börja värna tryggheten för medelklassen – antingen genom att sänka skatterna så att vanliga familjer kan teckna egna inkomstbortfallsförsäkringar, eller att staten höjer taken i de statliga systemen.

Premiera arbetsmoral

Jag delar Lerulfs ideologiska premiss om att premiera arbetsmoralen och göra det lönsamt att arbeta. Men han berör inte det nya ”proletariat” som svenska regeringar medvetet tagit till Sverige. De kan inte tillgodogöra sig någon trygghet genom inkomstbortfallsmodellen, eftersom de inte har några inkomster.

Jag delar också Lerulfs idé om att lyfta trygghetssystemen ut ur statsbudgeten så att de försäkringsmässiga principerna blir tydliga. Det kan vara ett sätt att inte i smyg belasta den arbetande svenska befolkningen med kostnader för icke-anställningsbara migranter.

Men vad göra med migranter utan jobb – ska de svälta ihjäl? Lerulf skriver: ”Det innebär inte att samhället ska avstå från att ge människor som står utanför arbetsmarknaden ekonomiskt stöd, bara att det bör finansieras öppet med direkta skatter och inte genom försäkringspremier.”

Se där! Jag blev förvånad när jag kom till den meningen. Philip Lerulf och Timbro har alltså inte glömt bort migrationen. Här finns en strategi som räddar socialförsäkringarna för dem som jobbar. Och för dem som politikerna tagit hit och inte kommer i jobb, får politikerna motivera särskilda skattemedel för.

Synliggör kostnaderna för migration

Det är en helt rimlig linje. Då blir kostnaderna för migrationen också tydliga. Dessa särlösningar kommer ju då att handla om levnadsstandard på absoluta miniminivåer.

Jag tror en sådan lösning skulle få fler att förstå hur vansinnigt det är att ta emot hundratusentals ”flyktingar” och att priset inte är ”en pizza, en Fanta och Netflix”, som någon obegåvad komiker sa.

Men vänstern kommer naturligtvis att avfärda Lerulfs lösning just eftersom det skulle tydliggöra kostnaderna för migrationen. Man kan leva högt på sin godhet genom att dölja kostnaderna och tvinga det arbetande folket att betala med lägre sjukersättning, föräldrapenning mm.

Så jag ger Philip Lerulf till hälften rätt. Timbro diskuterar också idag tillit och välfärdsfrågor ur nya perspektiv. Men man undviker specifikt migrationen, som ju är den stora gökungen i välfärdsstatens bo.