Ja, första och viktigaste steget när man vill värna välfärden är att erkänna att man vill – vill! – ha nationell gemenskap. Redan här hamnar socialdemokratiska idédebattörer i galen tunna.
När det kommer till konservatismens nyrenässans behöver vi förstå att den växer fram ur arbetarrörelsens övergivna folkhemsprojekt. Det är en annan konservatism än den borgerliga som förlorade striden om rösträtten i början på 1900-talet.
Länge har vi i Sverige associerat konservatismen till historiens förlorare. Till dem som ville bevara kungamaktens och adelns privilegier i strid mot demokratin. Till dem som såg kronan, korset och svärdet som symboler för samhällets fundament: monarkin, kyrkan och militära försvaret. Det är nog därför Moderaterna har svårt att lyfta fram sin konservativa ådra.
Men konservatismen är en hållning som inte är knuten till några enstaka institutioner, eller till någon bestämd plats på den materiella höger-vänsterskalan.
Konservatismen frodades i arbetarrörelsen
I Sverige levde en annan form av konservatismen vidare, när adelns konservatism förlorat mot demokratin. Socialdemokratin hade räknat med att automatiskt nå egen majoritet i riksdagen sedan allmän rösträtt för arbetare och kvinnor infördes 1921. Men de radikala budskapen om klasskamp och internationalism gav partiet en svidande valförlust i ”kosackvalet” 1928.
Partiledaren Per Albin Hansson fick rörelsen att tänka om. Genom att låna det konservativa konceptet med folkhem kunde Hansson byta ut klasskamp mot samförstånd, och han kunde byta ut socialismens internationalism (enligt Marx slogan, ”arbetare i alla länder förenen eder”) mot målet om en stark nationell välfärdsstat.
Detta genidrag bäddade för att göra de svenska Socialdemokraterna till västvärldens mest framgångsrika parti under 1900-talet. Partiet behöll sin ambition att använda näringslivets tillväxt och välståndsskapande kraft till att bygga välfärd genom staten, men gjorde det inom ramen för en berättelse om en nationellt sammanhållen gemenskap. En gemenskap som innebar både rättigheter och skyldigheter.
Konservatismen övergavs på 1960-talet
På 1960-talet började partiet överge giftermålet mellan radikalism i form av ökad jämlikhet och konservativa ramar och tankefigurer. Olof Palme, som inte kom ur arbetarklassen, radikaliserade partiet och började ensidigt tala om rättigheter. Någon annan ska betala! Jämvikten mellan plikt och rätt rubbades, och är numera helt raserad i stora delar av samhället.
Folkhemmets moral blev ”omodern” enligt Socialdemokratin. Det var då konservatismen försvann ur det svenska politiska livet. Istället blev 1968 startskottet för en radikalisering som började ifrågasätta alla normer och traditioner.
Nu kommer konservatismen tillbaka
Men det som händer nu är att konservatismen upplever en nyrenässans. Ett samhälle kan nämligen inte fungera utan en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Människor måste acceptera och uppfylla vissa plikter – också i ett modernt samhälle. Annars sjunker det ner i anarki där våld och förnedring tar över.
Samhället måste dessutom eftersträva sammanhållning för att kunna förverkliga flera av de mest grundläggande värderingarna.
Demokrati kan bara existera inom ramen för en nation där medborgarna känner samhörighet med varandra, även om man inte är släkt. Lag och ordning kan bara upprätthållas inom en nation som på demokratisk grund utkräver skatter från medborgarna för att upprätthålla våldsmonopol. Den gemensamma välfärden och andra kollektiva nyttigheter som infrastruktur, kan bara bestå om medborgarna är villiga att betala skatt – och det är man bara om man känner att man har något gemensamt med människorna i samhället som man lever i.
Och för att sammanhållningen ska fungera måste alla bidra. Ingen kan tillåtas åka snålskjuts på de andra. Här kommer migrationspolitiken in som den förödande gökungen. Att ta emot för många människor från utlandet som inte genast bidrar till samhället, undergräver samhällskontraktet .
Det är här liberaler och vänster fallerar.
Konservatismens ”fälla”?
I en debattartikel skriver Kalle Sundin, vid fackliga idéinstitutet Katalys, att Socialdemokratin måste ta sig ur konservatismens ”fälla”. Där gör han följande tolkning om gemenskap och sammanhållning:
”Socialdemokrater bygger nationell gemenskap med välfärd och konkreta trygghetsskapande reformer, inte kulturella symboler eller skenåtgärder. Det räcker inte att tala om det starka samhället – det måste också finnas en tydlig plan för att bygga och finansiera det. Då pratar vi om sådant som progressiv fastighetsskatt för dyra fastigheter, antisegregations- och integrationsprogram, höjd kapitalbeskattning så att det blir balans i relation till löntagares arbetsinkomstbeskattning, långsiktiga investeringsstöd för att etablera en utsläppsfri omställningsindustri, och inte minst en ordentligt finansierad välfärd med värdiga villkor för dess personal. Det skulle göra materiell skillnad för folk på ett sätt som en minskning med 9 500 uppehållstillstånd för asylsökande aldrig kan komma i närheten av.”
Vad som saknas här är en insikt om vad som är orsak och verkan. Sundin utgår ifrån att ekonomisk välfärd resulterar i ökad gemenskap. Men det är precis tvärtom. Det är bara när nationell gemenskap finns etablerad som en välfärdsstaten kan byggas och upprätthållas. Det visar all internationell erfarenhet.
Socialdemokratins välfärdsbyggande, folkhemmet, restes på den solida grund som den starka nationella gemenskapen förr utgjorde. Det fanns en stark sammanhållning med tydliga normer, moral och värderingar. Detta gjorde att näringslivet ställde upp på Saltsjöbadsandan och avstod vinst och löneutrymme som drogs in till staten genom höjda skatter – mot att arbetsmoral, effektivitet och arbetsfred upprätthölls inom arbetslivet och att lag och ordning vidmakthölls i samhället.
Det är gemenskapen och sammanhållningen som kommer först.
Sedan kan man skapa trygghet och välfärd.
Nu är sammanhållningen på väg att gå i kras
Och det är denna grund för gemenskap man nu raserar genom stor invandring samtidigt som politiken polariseras genom ökad radikalisering i form av normkritik, minoriteters egen rasifiering och otyget att stämpla allt större del av befolkningen som rasister och nazister.
Det går inte att upprätthålla en välfärdsstat i ett polariserat samhälle. När sprickorna i sammanhållningen växer till kulturella klyftor och motsättningar upplöses fundamentet för välfärdsstaten – tilliten till övriga medborgare.
Många ser den förda politiken som en nyliberal strategi – genom många invandrare krossas den svenska gemenskapen och därmed välfärdsstaten och möjligheterna att ta ut höga skatter. Men inte ens Centerpartiet vågar ju stå för att de öppna gränserna och fria invandringens syfte är skapa ett nyliberalt samhälle där var och en får lösa sin egen välfärd bäst man kan – med livvakter, privata försäkringar och grindsamhällen (gated communitys).
Konservatismens motståndare vet inte vad de vill
Och det är här konservatismens styrka ligger. Motståndarna vet inte vad de vill. Varken liberaler eller vänster får sina idéer att hänga ihop. De vill ha frukterna av ett samhälle präglat av sammanhållning, men vägrar betala priset: kraven på moral, plikter, skyldigheter och vilja att ingå i gemenskapen.
Vi ser en svensk statsindividualism som löper amok. Den underblåses av vänstern ständiga krav på fler rättigheter (som någon annan ska betala) och av liberalernas förvrängda syn på frihet som hedonistiskt självförverkligande utan en tanke på att det leder till anarki och samhällets sammanbrott.
Vägledning i globaliseringens tidevarv
Konservatismen ger vägledning i dessa globaliseringens och den förvirrade individualismens tidevarv. Konservatismen hjälper oss tillbaka till den trygga filosofiska grund där vi lär oss förena förnyelse med respekt för traditioner och erfarenheter om vad som fungerar. Där får vi oss förklarat att skyldigheter kommer före rättigheter.
Där plikten att hjälpa utsatta i det egna samhället kommer före viljan att hjälpa människor från andra delar av världen. Och när man kan hjälpa utlandet ska det ske genom att ge stöd i närområdet, inte locka fram folkvandringar mellan kontinenterna.
Det kan låta kallhamrat att sätta gränser för vad vi klarar av. Men det är den krassa verkligheten. Sanningen. Något vi aldrig kommer runt. Att låtsas att vi kan strunta i verkligheten och försöka uppfylla fantasins utopier leder bara till galenskap – något som demonstrerats fruktansvärt brutalt genom mänsklighetens historia.
Det är i detta vår tids kamp står: mellan utopismens godhet som leder till anarki och konservatismens trygga men föga glamorösa gemenskap.