Skandinavien – världsmästare i demokrati

Man kan titta på i stort sett vilken internationell ranking eller index som helst över olika länders utveckling för att konstatera att de skandinaviska länderna alltid placerar sig mycket högt.

I ett kanske inte helt lyckat reklaminslag från Scandinavian Airlines lanserades påståendet att ”absolut ingenting” är skandinaviskt, att allt som är bra kommer utifrån. Det är en gammal tröttsam pk-floskel, som tidigare torgförts av exempelvis Fredrik Reinfeldt (2006):

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Det är förstås extra provocerande dessa dagar, då vi de facto får sådant som religiös extremism, systematiska bedrägerier och grov kriminalitet just utifrån. Men låt oss lämna det därhän och fundera på vad som faktiskt är skandinaviskt.

Skandinaviska länderna toppar listorna

Man kan titta på i stort sett vilken lista som helst över olika länders utveckling, de skandinaviska länderna placerar sig alltid mycket högt.  Bara som ett exempel i mängden, FN:s statistik över Human Development Indicators anger att Norge – enligt siffror från 2019 – ligger på första plats i hela världen. Island ligger på sjätte, Sverige på åttonde och Danmark på elfte plats.

I den mån man över huvud taget kan mäta samhällets framsteg, så sticker Skandinavien i alla avseenden ut som en av världens mest framgångsrika regioner.

Dessutom är amerikaner med skandinaviska rötter dokumenterat framgångsrika, vilket är en av Nima Sanandajis poänger i boken Debunking Utopia: Exposing the Myth of Nordic Socialism. Sanandaji anser att det är skandinaviskt att sträva efter att klara sig själv, att inte ligga grannen till last och att arbeta hårt för sig själv och för samhället. Detta har sina rötter i det nordiska bondesamhället, där tillit och självtillit behövdes för att överleva.

Sverige framgångsrik i innovation och uppfinningar

Men stämmer det inte, som SAS antyder i sin reklam, att nordborna bara är framgångsrika copycats, som tar över bra saker från andra länder? Alla länder kommunicerar med varandra och tar över varandras idéer, det är inget konstigt i det. Men de skandinaviska länderna, inte minst Sverige, har också varit framgångsrika vad gäller innovationer, uppfinningar och industriell utveckling. Det finns internationellt index även över detta.

Norden världsmästare i demokrati

Men demokratin då, är inte den grekisk? I princip har Västeuropa och Nordeuropa (och USA) varit demokratiska förebilder för resten av världen under åtminstone hundra år, medan Grekland har kämpat med arvet av att ha varit en ottomansk provins. Landet styrdes av en militärjunta så sent som 1974.

De nordiska länderna kan, till skillnad från exempelvis Storbritannien, Belgien, Holland och Frankrike, ställa sig vid sidan av diskussionen om koloniala erövringar av fjärran kontinenter, med allt som det innebar. Norge, Island och Sverige toppar idag listan över Democracy index. Finland ligger på femte och Danmark på sjätte plats.

Norden är med andra ord världsmästare i demokrati, resultatet av en utveckling som uppenbart började för flera hundra år sedan. ”Ting” fanns redan på vikingatiden och har ibland beskrivits som den nordiska demokratins vagga. Detta forum för konflikthantering, rättsskipning och gemensamma beslut kan inte ha uppstått efter grekisk modell, utan var just en nordisk, skandinavisk företeelse.

När naivitet ersätter tillit

Innebär detta att ett land som Sverige, Skandinaviens folkrikaste nation, är perfekt? Såklart inte. Och en återkommande fråga är hur vi förvaltar det vi har fått. När tilliten slår över i blind naivitet är man inne på Sveriges farliga väg. Och när man aktivt undergräver de fundament som nationen står på – social trygghet och kulturell/språklig homogenitet – ja då kan man inte ta framtiden för given.

De nordiska framgångarna har också en uppenbar baksida, nämligen uppfattningen att våra 25 miljoner invånare på något sätt ska frälsa hela världen. I synnerhet Sverige lider av denna vanföreställning. Men själva idén blir direkt kontraproduktiv, om den samtidigt går ut på att vi ska förneka eller säga farväl till vårt nordiska arv.