Varje gång jag stöter på liberaler som motsätter sig den konservativa kritiken av den förda kulturpolitiken blir det uppenbart att liberaler saknar motståndskraft mot vänsterns excesser och därför blivit vänsterns nyttiga idioter.
I Ekots senaste lördagsintervju med kulturminister Amanda Lind (MP) upprepade hon gång på gång mantrat om att politiken ska ha ”armlängds avstånd” till kulturen, men utan att kunna förklara vad det betyder.
Det enda som framgick var att Sverigedemokraternas kritik mot kulturpolitiken var förkastlig.
Liberal tomhet
Samma mantra, om än något mer sofistikerat, framför den nyliberale kolumnisten Mattias Svensson i Blekinge Läns Tidning, Sverigedemokraternas kulturella alternativ är bara ett nytt slags enfald:
”Några har kanske lockats [till Sverigedemokraterna] för att de inte trivs med nuvarande kotterier inom kulturliv, medier och arkitektur, som med egna snäva kriterier för värderingar och stilar kunnat göra sig mycket dominerande.
Och jag håller med så långt. Det påbjudna mångfaldsarbetet och andra värdegrundskriterier är i många fall snarare hämmande och skadligt för ett fritt kulturliv. De konstformer och strömningar av mer traditionellt slag som Sverigedemokraterna vill lyfta borde rymmas – också.
Men allt Sverigedemokraterna har att erbjuda är en ny, snäv enfald.”
Svensson medger alltså att vi har en ”hämmande och skadlig” kulturpolitik styrd av ”kotterier” med ”snäva kriterier”. Men när SD kritiserar detta är det också att vara snävt enfaldig.
Jaha, undrar den som använder sin hjärna, vad har då Svensson själv att erbjuda?
Svaret är: ingenting!
Svensson kritiserar konservativt motstånd mot vänsterns hämmande och skadliga kulturpolitik, men han förespråkar inget alternativ till vänstern.
Vänsterns nyttiga idioter
Här har vi förklaringen till varför vänstern kunnat skapa sig en monstruös och allomfattande hegemoni över kulturen. Liberaler har hjälpt vänstern att tysta kritiker.
Det är därför konservatismen nu växer fram som en motståndsrörelse mot de vänsteretablissemang som i årtionden tuktat liberaler till att bli nyttiga idioter.
Varför angriper inte borgerliga partier och liberala debattörer som Mattias Svensson den kulturpolitik man erkänner är hämmande och skadlig? Varför gör man inte upp med de ”kotterier” som fått styra kulturliv, medier och arkitektur?
Kulturkampen står mellan konservativa och vänsterradikaler
Mitt svar är att jag inte vet. Jag känner Mattias Svensson sedan min tid hos näringslivets tankesmedja Timbro på 1990-talet, men då gick främsta stridslinjen i samhällsdebatten mellan planekonomiska företrädare och marknadsekonomiska. Då var liberaler vassa och tydliga i sin kritik av vänsterns maktmissbruk och oförmåga att bestämma över ekonomin.
Men nu när kulturkampen står om mer grundläggande aspekter kapitulerar liberaler inför vänsterradikalismen och blir vänsterns attackhundar mot de konservativa som försvarar ett öppet och fritt kulturliv.
För det kan inte ha undgått någon att vi talar om kulturpolitik och de skattepengar som används i kulturella syften. Sverigedemokraterna har som konservatismens röst här i landet, naturligtvis inget emot menskonst, experimentell konst och allehanda uttryck – så länge de finansieras med privata medel och ställs ut i privata utrymmen.
Bluff om ”armlängds avstånd”
Kulturpolitiken handlar om hur skattepengar användas. Och då är Amanda Linds tjat om ”armlängds avstånd” rent ut sagt groteskt. Alla skattemedel är underställd demokratiskt styre. Dessa budgetmedel kan inte på något område släppas iväg till ett litet kotteri som bedriver extrem verksamhet – inte heller på kulturområdet.
Eller menar Svensson som liberal att det är rätt att tvinga av medborgarna skatt som går till små självutnämnda kotterier som får leka med skattemedel som om de vore deras egna?
Liberaler borde väl hävda att skattemedel inte får användas på det sättet. Men här glömmer liberaler plötsligt distinktionen mellan skattetvång och frivillig privat finansiering. Den Mattias Svensson jag kände på 90-talet hade aldrig glömt bort det, han hade tvärtom lyft fram skillnaden.
Kulturdebatten hade blivit betydligt bredare i Sverige om liberaler åtminstone hade kunnat erkänna att snacket om ”armlängds avstånd” är hyckleri. Den som vill experimentera och driva radikala agendor får göra det med privata medel.
De skattemedel som går till kultur ska omfatta sådant som den breda allmänheten – som finansierar kalaset – anser tillför något. De som avgör ramarna för vad som är allmänt berikande är majoriteten i politiska församlingar som kommun, region och stat – folkets förtroendevalda representanter.