Det nya coronaviruset sprider sig sakta allt närmare oss. Socialministern och Socialstyrelsen hävdar att beredskapen är god. Kan vi tro på det?
En kvinna som besökt Kina och efter hemkomsten uppsökt sjukhus i Jönköping har visat sig vara smittad av det nya coronaviruset, covid-19. Medierna rapporterar många fall i Italien och att i Iran har hälsovårdsministern som försökt tysta ner spridningen själv insjuknat.
– Myndigheterna bedömer att Sverige har en bra beredskap för covid-19 och regeringen följer noga utvecklingen, sa socialminister Lena Hallengren igår.
Men av hennes uttalande låter det som om hon talar om en beredskap för några enstaka fall.
I Expressen påtalar förre smittskyddsläkaren Staffan Sylvan att om covid-19 utvecklas till en pandemi, kan uppemot 100.000 personer i Sverige bli svårt sjuka och behöva respiratorvård. Och i hela landet finns idag bara 510 intensivvårdsplatser och man klarar cirka 45.500 vårdtillfällen per år.
Samtidigt tvingas akutsjukhus som Södersjukhuset i Stockholm ofta upp i stabsläge därför att patienter får vänta i 30 timmar på vård – utan att en influensaepidemi dragit fram.
”I dagsläget har våra sjukhus redan nu stora problem att ta emot och vårda akut sjuka patienter. Varför denna desinformation om vår beredskap?” frågar Sylvan.
Inte måla fan på väggen
Det finns ingen anledning att sprida panik. Sverige är ett glesbefolkat land och vi lever inte lika tätt inpå varandra som i andra länder. Det nya coronaviruset tycks inte heller vara mer smittsamt, men eftersom det är ett nytt virus insjuknar fler. (Säsongsinfluensa som återkommer varje år har cirkulerat i samhället under en lång tid och därför har skyddet mot olika varianter av influensavirus kunnat byggas upp i befolkningen.)
Logistiken till sjukvården
En annan riskbedömning som jag inte hört något om är leveranserna av sjukvårdsmaterial. Mycket tillverkas i Kina. Om material som behövs vid operation tar slut därför att leveranserna runt halva jordklotet stoppas, kan det också kosta liv.
Globaliseringen har fördelen att just sådant som sjukvårdsmateriel blir billigare att köpa in från låglöneländer som Kina. Men hur väl har vi förberett oss för avbrott i leveranserna? Sårbarheten i samhället ökar ju dramatiskt när man förlitar sig på mycket långväga leveranser.
Här finns en hel del frågeställningar som borde upp på bordet och diskuteras. Vilka riskkalkyler görs? Hur värderas sårbarheten i att köpa materiel långt bortifrån?
Om naiviteten är lika stor här som i migrationspolitiken, ligger vi risigt till. Om den är lika dålig som när Per Albin Hansson ljög och vid andra världskrigets utbrott 1939 hävdade att ”vår beredskap är god”, är svår att säga.
Globaliseringens mindre tilltalande sidor måste erkännas. Först när vi gjort en medveten avvägning mellan risk och ekonomi kan vi tala om vilken nivå på beredskap som finns och borde finnas.