Kampen om medierna: Styrda av etablissemang eller av folkliga företrädare?

Teknikutvecklingen utsätter gamla medier för stort omvandlingstryck. Nu vill gamla etablissemangen rädda sin makt genom ökat statligt mediestöd via nämnd med ”betrodda personer”.

Senaste veckan har mediepolitiken blivit het. Först gick kommentatorer i taket över att Sverigedemokraterna i riksdagens kulturutskott ville kalla public service-cheferna till utfrågning, så som man kallar andra statligt finansierade kulturaktörer till utskottet.

Det ska vara ”armslängd avstånd” mellan politik och medier, kraxade både statsministern och kulturministern. Men samtidigt kallar justitieministern till sig chefer för it-bolag med stora plattformar för sociala medier, just i syfte styra upp innehållet. Skillnaden är att sociala medier inte är vänstervridna på samma sätt som gamla medier.

Systemkritik kontra Status quo

Nu kommer en andra våg. I veckomagasinet Fokus har ett reportage med såväl medieveteranen Mats Svegfors som Linus Bylund som för SD sitter i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR.

I reportaget klargör Bylund med stor tydlighet att public service, presstöd och filmstöd måste ses över. Public service tappar förtroende hos publiken eftersom ”folk inte vill bli skrivna på näsan en massa åsikter som de inte har”. Filmstödet innebär att Sverige inte längre gör filmer som är någonting att ha. ”Nu är det ingen jävel som tittar”, säger han.

Medan Bylund är den vasse systemkritikern, framträder Mats Svegfors som de gamla etablissemangens försvarare. Svegfors vill rädda Status quo genom att pumpa in många fler skattemiljarder i de gamla, trötta medieorganisationerna. Dessa mediehus, som DN, är ”lämpade att bli sanningssägare”, anger Svegfors som skäl för att kasta skattepengar på dem.

Därmed ansluter han till den några år gamla medieutredningen som föreslog rejält ökat mediestöd – naturligtvis till aktörer med rätt ”grundsyn”. Detta som kontrast till sociala medier där ”vem som helt kan sprida innehåll”. Man ville se en ny Mediestödsnämnd som styrs av ”betrodda personer”.

Medieelitens förebild tycks vara ”Pravda”

Svegfors och medieutredningen vill skydda medierna från folket. Bara eliterna inom kultur och media ska få skattemiljarder för att okontrollerat kunna pumpa ut sin vänsterpropaganda. Det är det som kallas ”sanningssägande” och ”neutral samhällsinformation”.

När jag hör Mats Svegfors kommer jag osökt att tänka på Moskvatidningen ”Pravda” och försäkringarna om mediernas neutralitet från sovjetledaren Leonid Brezjnev. Pravda är ryska för sanning.

Radikalt nytänkande

Mot detta står Linus Bylunds radikala nytänkande. Han ställer upp på public service – om den kraftigt reformeras. Han vill krympa budgeten och de som bryter mot reglerna om opartiskhet och saklighet måste få kännbara straff.

Detta har slagits upp stort i olika medier, så när jag talar med honom preciserar han budskapet. Linus Bylund är tydlig med att det personliga ansvar som Granskningsnämnden ska kunna utkräva gäller den som är ansvarig utgivare för programmet. Vem som utses till utgivare är upp till varje medieorganisation att avgöra. Det är inget politiker ska lägga sig i, säger Bylund.

När jag frågar Bylund vad han tycker om Mats Svegfors och medieutredningens förslag om att inrätta en Mediestödsnämnd är han inte helt avvisande, men i så fall måste den vara parlamentariskt sammansatt så att den representerar folket, inte blir en intern klubb för ”betrodda” medieeliter.

Han menar också att en minoritet i nämnden, kanske en tredjedel av ledamöterna, måste kunna stoppa ekonomiskt stöd till mediehus eller medieproducenter som man inte anser lever upp till kravet på opartiskhet när man, med Svegfors ord, ska vara ”sanningssägare” och ge ”neutral samhällsinformation”.

Obekvämt men ofrånkomligt vid skattefinansiering

Att en politisk sammansatt nämnd ska göra denna form av avvägningar känns obekvämt – men det är ju en direkt följd av att vi tilldelar skattemedel till medierna. Bäst vore om politiken och staten helt kunde hålla sig borta från medier, men det kan uppnås på bara ett sätt: att staten inte bidrar med en enda skattekrona till medierna. Så fort skattemedel rinner ner i mediernas fickor, måste svenska folket via sina valda ombud kunna granska att pengarna används så som avtalats.