Clint Eastwood fyller 90 i maj. Hans senaste film har gått upp på svenska biografer: ”Richard Jewell”. Säkerhetsvakten som räddade många liv vid bombattentat under OS i Atlanta 1996, men därefter misstänkliggjordes i media och av polis för att vara bombmannen.

Clint Eastwood började sin skådespelarkarriär 1955, även om det är som regissör han vunnit fyra Oscars. Han älskar att skildra den lille människans kamp mot övermäktiga och inkompetenta system. Nu ger han Richard Jewell upprättelse som den hjälte han var. På bioaffischerna är undertiteln: ”Världen ska veta hans namn och sanningen”.

Svenska recensenter gillar inte filmen, eftersom etablissemangen framställs som svin. Journalisten som hänger ut Richard som misstänkt bombman framställs i filmen som en egoistisk slampa och FBI-utredaren som läcker till pressen är en lika prestigefull som inkompetent polis.

Den godhjärtade naiviteten

Det klagas på att dessa onda gestalter blir platta stereotyper, men det är ju inte om dom filmen handlar. Däremot är porträttet av Richard Jewell fullödigt. Och han är ingen superhjälte: överviktig, bor som 33-åring hemma hos mamma, vill bli polis och är alltför nitisk i sina tidigare jobb som säkerhetsvakt och har därför fått sparken flera gånger.

Men Richard vill väl. Och han litar på samhället. Ja, hans naivitet är så stor att den nästan blir sympatisk eftersom den döljer sig bakom den amerikanska söderns jovialiska och öppenhjärtiga charm.

Filmens röda tråd är hur Richard sakta börjar förstå att staten och journalisterna inte vill honom väl, utan är ute efter att sätta dit honom för något han inte gjort. (Man kan nästan se en parallell till svenska folkets godtrogna och välvilliga hållning till Socialdemokratin i Richard.)

Suveräna skådespelarinsatser

Även svenska recensenter ger ett erkännande för skådespelarinsatserna. Den naive Richard spelas av Paul Walter Hauser som gör en fantastisk insats, särskilt när han sparras mot Sam Rockwell som spelar den cyniske och snabbkäftade advokaten som får Richard att förstå att man inte kan lita på myndigheterna. Hans mamma spelas av Kathy Bates, som blev Oscarsnominerad för rollen. Mamman är den som tar anklagelserna mot sonen allra hårdast, eftersom hon inte är lika naiv som sonen.

Efter 88 dagar får verklighetens Richard Jewell ett brev där han avförs från utredningen. Trots den enorma uppmärksamheten kring misstankarna mot honom, struntar medierna i att rapportera hans oskuld. Och först nio år senare erkänner en inhemsk terrorist som begått andra våldsdåd att han låg bakom bomben i OS-parken i Atlanta.

Höga betyg av publiken

Sensmoralen i Eastwoods film handlar om vår naivitet som medborgare, när vi tror att myndigheterna finns där för oss. De är istället självupptagna och inkompetenta. Inte värda att lita på. Vem som helst kan bli deras nästa offer att krossa, för att skydda sina egna arslen. Varför det blivit så, är en fråga som ligger utanför filmen. Men något som vi alla borde fundera mer på.

Filmen skattas högt av biobesökare. 96% av röstande på biositen Rotten Tomatoes gillar den och filmen får betyget 7,5 av 10 hos IMDb.