I nuläget finns två kandidater att efterträda Jonas Sjöstedt som Vänsterpartiets ledare. Måste partiet väljas en kvinna med utländsk bakgrund? Och vad skiljer V från SD i synen på identitet?
Ingen man göre sig besvär. När partiledare ska väljas i Vänsterpartiet måste det vara en kvinna med invandrarbakgrund. I stadgarna står att minst – minst! – hälften av alla uppdrag ska gå till kvinnor i partiet.
Ännu har man inte stadgar som dikterar hur skilda åldrar, sexuell läggning och funktionsnedsättning ska kvoteras. Eftersom Sjöstedt är en heterosexuell, vit man i 55-års åldern utan handikapp, borde efterträdaren kanske vara homosexuell kvinna med invandrarbakgrund och antingen 20 år äldre eller yngre än Sjöstedt.
Flera av dessa villkor uppfyller de två kandidater som just nu finns med i snacket om ny partiledare. Tamara Spiric är 40 år, född i Sarajevo. Nooshi Dadgostar är 34 år, född i Sverige med föräldrar som kommer från Iran.
Identitetspolitiken fördummar
Själv anser jag denna sorts uppdelning av en människa i olika beståndsdelar som måste hänga ihop på ett visst sätt för att personen ska kunna företräda väljarna, är rena dårskapen.
Alla som hävdar att du personligen måste kunna ”identifiera sig” med den som talar om politik med dig, har en synnerligen inskränkt syn på vad det innebär att vara människa. Det viktigaste som karaktäriserar en person är inte hennes yttre attribut, utan hennes personliga karaktär, kunskaper, intressen och erfarenheter. Sådant kan inte delas upp i några enkla fack som sedan ska kombineras matematiskt.
Sammanhållning istället för splittring
Identitetspolitiken leder till uppdelning och splittring av folket. I ett inslag i Sveriges Radio får riksdagsman Mattias Karlsson (SD) svara på påståendet att konservativa som motsätter sig identitetspolitik egentligen också står för det när de talar om nationell gemenskap.
– Jag förstår att man på ytan kan tycka att förespråkande av olika identiteter är samma sak, men då har man inte förstått vad vare sig vänsterns identitetspolitik går ut på eller vad vårt förespråkande av en stark svensk identitet handlar om. Därför att det är raka motsatsen, säger Karlsson.
– Att vi förespråkar en stark gemenskap byggd på svensk identitet handlar om att förena människor över den typen av skiljelinjer som annars riskerar att splittra samhället.
– Ja, vi vill vara en motvikt till identitetspolitiken. Ett samhälle mår som bäst när man har en stark känsla av gemenskap och gemensamma värden. Vår välfärdsstat är baserad på detta.
Identitetspolitiken söndrar och splittrar ett samhälle i olika specifika grupperingar. Och därmed undergräver den hela förutsättningen för välfärdsstatens gemensamma finansiering.
Vänsterpartiet mjukar upp identitetspolitiken?
I inslaget tar Nooshi Dadgostar avstånd från renodlad identitetspolitik och ser behovet av ett ”vi” och att begreppet solidaritet kräver gemenskap. Men hon håller ändå fast vid fifty-fifty när det gäller män och kvinnor.
Jag tror det är omöjligt att både tala om gemenskap och identitetspolitik. De är varandras motsatser i vilken riktning man går i tänkandet. Antingen ser man till människors karaktär oavsett yttre attribut, eller så gör man attributen till huvudsak.
Vänstern i hela västvärlden avvisar idag Martin Luther King i hans ikoniska tal 1963: ”Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir bedömda efter sin hudfärg, utan efter sin karaktär.”
Identitetspolitik så som Vänsterpartiet agerar, betyder att man ska bedöma Kings barn efter deras hudfärg snarare än efter deras karaktär. Allt medan konservativ hållning ger möjlighet att uppfylla Kings dröm.