Vart går Vänsterpartiet efter Sjöstedt?

I maj ska Vänsterpartiet välja ny partiledare då Jonas Sjöstedt ska bosätta sig i socialistiska republiken Vietnam. Ska V prioritera traditionell marxism eller bli än mer identitetspolitiska och sortera människor efter kön och ras?

Förmodligen kommer Jonas Sjöstedt att trivas i Vietnam. Socialistpartiet fick 95,8 procent av rösterna i något man kallade val (alla andra partier är förbjudna). Men jag noterar att bara den som har minst en förälder som är vietnamesisk medborgare kan bli medborgare i Vietnam. Socialisterna håller hårt på blodsbanden.

Många är förvånade över att Vänsterpartiet inte vuxit mer när Socialdemokraterna sålt ut sin arbetarpolitik för liberal politik som sänker skatterna för de med högst inkomst.

Sojalatte-extremismen

Skälet är, gissar jag, att traditionella S-väljare inte vill ha identitetspolitik och grön extremism. Inför julen vill Vänsterpartiet förbjuda kött på julbordet – för att nå klimatmålen. Än så länge gäller kravet på veganskt julbord endast de som ordnas för de egna tjänstemännen.

– Är man jättesugen på köttbullar eller lax så kan man äta det efter jobbet, sa oppositionsborgarrådet Clara Lindblom (V) till Aftonbladet i december.

Om hon fått bestämma i Stockholm skulle det också innebära slutet på mjölk i kaffet på förvaltningarna.

– I praktiken så betyder det till exempel att man går över till havre- eller sojamjölk till kaffet på förvaltningarna, smörgåsar med veganska pålägg på konferenser och inga animalier på julborden, säger Clara Lindblom.

Är någon förvånad om arbetarrörelsens traditionella väljare inte känner sig särskilt lockade av av sådant? Det känns ju mer som övre medelklassfasoner.

Traditionell arbetarpolitik

Om Vänsterpartiet istället skulle bedriva traditionell marxistisk politik, slåss för arbetarnas materiella rättigheter och fnysa åt både sojalatte och identitetspolitik, då kanske man skulle ha en chans att växa.

Problemet är att det kräver riktiga arbetare utses till att leda partiet. Personer som har erfarenhet av tungt och smutsigt arbete. Som kan de moraliska koderna, vet vad som är viktigt för arbetare, som förstår den stolthet som ligger i att gör rätt för sig.

Men några sådana personer finns inte i Vänsterpartiets ledande kretsar. De är mest från akademikerfamiljer och har aldrig haft ett jobb där man blir smutsig under naglarna.

I sin fysiska gestaltning är Vänsterpartiet mer ett överklassparti än ett arbetarklassparti. Man känner inte de värderingar, traditioner och perspektiv på liv och samhälle som dagens arbetare har. Här ligger Sverigedemokraternas företrädare mycket bättre till i att vara i synk med löntagare med kroppsarbete och hantverksyrken.

Men med det följer också slutsatsen att svensk välfärd tillhör de svenska medborgare som betalar skatterna som den bygger på. Arbetare har inte den levnadsstandard som gör att man är beredd att skänka bort Sveriges tillgångar till andra länders medborgare.