I en tankeväckande analys visar Ronie Berggren hur några av de mest kända figurerna i popkulturen agerar utifrån konservativa föresatser.
I en välproducerad podd ger Ronie Berggren (i sitt 1000:e avsnitt) en vass analys av konservatismen i populärkulturen.
Dana karaktärer
Han menar att den lille hoben Frodo i JRR Tolkiens Sagan om ringen företräder konservativa värderingar när det gäller att stå emot lockelser att vinna egna individuella framgångar på gemenskapens bekostnad. Det handlar om att dana vår personliga karaktär och utstå påfrestningar, snarare än inhysta lättköp njutning.
Berggren bakar på ett underhållande sätt in storpolitiken och västvärldens interna slitningar i Tolkiens berättelse. Och klargör vilka de onda rikena är.
Främsta lärdomen är behovet av ett nytt politiskt ledarskap:
”Den konservativa rörelsens uppdrag är att rädda västvärlden, och det kan bara fullbordas om man danar ledare och politiker av samma karaktär; som förstår uppdraget och är beredda att betala priset för att nå fram.”
Att få folk med sig
Från Star Wars, vars nionde film hade biopremiär före jul, analyserar Berggren den sista jedi-krigaren Rey och hennes förmåga att få många med sig. Det räcker inte att vara historiens starkaste jedi-krigare, hon behöver en rörelse där många är villiga att delta i kampen.
”Västvärlden kan inte räddas av ensamma individer, bara av en rörelse. Många individer tillsammans /…/ Den amerikanska konservatismen som började växa fram på 1950-talet blev en växande motkraft. Inte en enhetlig monolitisk sådan, utan en rörelse där enskilda individer, organisationer, tidningar, författare, förläggare och föreläsare arbetade på olika håll oberoende av varandra.”
Berggren hoppas en sådan mångfacetterad konservativ rörelse ska ta form under 2020-talet i Europa och i Sverige.
Lärorikt – trots att det är fantasy
Jag såg både den första Star Wars-filmen på bio när den hade premiär 1977 och första Ringen-filmen 2001 – men gillade ingen av dem och har därefter inte sett någon av de följande filmerna. Min uppfattning är att verkligheten är så spännande att jag inte orkar engagera mig i nya fantasivärldar.
Men Ronie Berggrens tolkningar visar att det kanske är så att jag har begränsad fantasi. Han finner mening och sensmoral i JRR Tolkiens och George Lukas’ sagovärldar.
Så trots att jag inte gillar den här formen av populärkultur hade jag stort utbyte av Berggrens analys. Därför tipsar jag gärna om podden som helglyssning.