Överklassvänster och klasskampshöger?

Är det så att kulturkrigets ökande betydelse har inneburit att klasskampen omformulerats? Varför röstar annars välbärgade numera på Vänsterpartiet och arbetare på Sverigedemokraterna?

Själv har jag alltid ogillat retoriken kring ”klasskamp”. Samhälle och politik ska inte i första hand ses som en kamp mellan grupper med olika materiella förutsättningar, utan handla om hur vi gemensamt ska skapa bästa förutsättningar för alla svenska medborgare. Därav mitt starka gillande av att försöka göra folkhemstanken dominerande igen.

Jag kan dock inte låta bli att reflektera över den tes som marxistiske debattören Malcom Kyeyune driver i sin kolumn i Göteborgs-Posten. Han vänder sig emot att tala om ”kulturkrig”. Istället menar han att vi står inför en ny klasskamp, men där de gamla vänsterpartierna S och V hamnar på fel sida – och ser allmogen, vanliga inkomsttagare, som fiender.

”I Sverige är Vänsterpartiet som störst i välmående områden såsom Midsommarkransen och Majorna. En enkel fråga: är detta bara en slump? En fråga om värderingar, lösryckta från alla materiella intressen? Är det möjligen ett rent sammanträffande att områden med högre utbildning och inkomst än genomsnittet verkar inta vissa positioner i ’kulturkriget’? Knappast.”

Han menar att de människor som har lyckats skaffa sig hög materiell standard tenderar att bli klimatångestdrabbade, identitetspolitiska radikaler som struntar i nationellt självbestämmande och tycker alla i världen har rätt att få bidrag från den svenska välfärdsstaten.

De som däremot värnar välfärden för svenska medborgare som fullgör sina skyldigheter mot samhället, värnar svenska normer och laglydnad, är främst låg- och medelinkomsttagare.

Därmed skulle frontlinjerna för klasskamp och i kulturkriget löpa jämsides. ”Kulturkriget handlar om klass”.

En intressant tanke.

Det är vänsterpartister, socialdemokrater och vänsterliberaler (MP, C, L) som intagit överklassens punschverandor där man sitter och koketterar över hur dumma allmogen är.

Ja, jag har inget att invända i denna del. Sverigedemokraterna tar över den positionen att försvara allmogen, de många människorna – både ekonomiskt (klass) och moraliskt (kulturellt/nationellt).

Men jag vill ändå invända mot Malcom Kyeyune när han summerar: ”Ett nytt klasskrig började ta skepnad på riktigt under 2010-talet, och det kommer inom loppet av ett par år att vara omöjligt att förneka.”

Jag vill inte ha klasskamp. Jag vill inte se mer av motsättningar och popularisering, utan mindre. För mig skulle riksdagens nyaste parti kunna visa vägen till att neutralisera både klass och kultur. Per Albin Hansson lyckades neutralisera klasskampen genom att använda den konservativa idén om folkhemmet och mentalt göra Sverige till en enda stor familj.

Sverigedemokraterna skulle, genom att besegra kulturradikalerna i överklassvänstern, kunna skapa ett samhälle där man respekterar allmogen som norm och självklar utgångspunkt. Om detta sker, utgör de som nödvändigtvis vill avvika i någon radikal riktning inget hot eftersom deras antal är begränsat och de därför inte kan göra anspråk på att styra hela samhället – som de gör idag.