Om slöjkritik fälls har Sverige blivit mer som Iran

Idag startar rättegången mot Ann-Sofie Hermansson (S) för hur hon har motiverat kommunens stopp för visning av propagandafilm mot slöjförbud i kommunens lokaler.

När Ann-Sofie Hermansson (S) i egenskap av kommunstyrelsens ordförande i Göteborg ingrep mot ett event med ett planerat ensidigt panelsamtal i kommunens lokal Blå Stället i Angered i samband med visningen av propagandafilmen Burka songs 2.0 i mars 2018, försvarade hon de västerländska principerna om demokrati.

Men hennes motivering om att arrangörerna var islamiska extremister anmäldes för förtal. Åklagare lade ner fallet, men de utpekade arrangörerna har då väckt enskilt åtal.

Hermansson gjorde rätt

Ann-Sofie Hermansson (S) gjorde rätt och motverkade, som en av få makthavare i de gamla partierna, extremism och hindrade dess utbredning i offentligfinansierade lokaler.

Man har i yttrandefrihetens namn rätt att förespråka fundamentalistisk islam, men inte ensidigt i lokaler som ägs av det offentliga.

Men att propagandafilmen inte fick visas i kommunala lokaler, och hur det motiverades, har nu resulterat i rättegången på grund av den stämningsansökan om enskilt åtal ”för förtal med hatbrottsmotiv” som lämnats in.

Extremister vill hindra debatt om islamism

Det handlar om ”ett första försök att komma åt Hermansson”, skriver terrorforskaren Magnus Norell i Göteborgs-Posten.

”Motivet är helt enkelt att störa, och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism, något som [arrangörerna] företräder helt öppet.”

Norell påpekar att detta är en beprövad metod och ett vapen som aktivister använt, eftersom budskapet går fram även om man förlorat själva rättegången – kritik mot islam eller bara misshagliga åsikter kan straffa sig.

Rätten till ”enskilt åtal” är ett juridiska arv som nu används för att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter från att äga rum. Alltså ett grundskott mot en av det demokratiska samhällets grundpelare.

I flera länder har aktivister av olika schatteringar använt sig av de juridiska möjligheter som lagen ger för att komma åt, tysta eller skrämma individer som ses om misshagliga. För islamistiska aktivister har detta visat sig vara ett framgångsrikt vapen.

”Den här utvecklingen med en ökad juridisk aktivism från islamistisk sida går hand i hand med en annan trend där europeiska samhällen blivit alltmer lyhörda för extremt religiöst motiverade krav på särbehandling och även särlagstiftning för att ’skydda’ religiösa minoriteter från inflytande från majoritetssamhället. [Aktivisterna i Göteborg] är goda exempel på båda dessa trender och rättegången mot Hermansson är ytterligare ett försök att skapa frizoner där dessa aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt”, konstaterar Norell.

Han menar att utvecklingen är oroväckande, med tanke på att Sverige redan på många olika plan anpassat sig och låtit extrema religiösa krafter representera stora kollektiv.

Rättegången mot Hermansson borde vara en väckarklocka för de etablissemang som blundar för de antidemokratiska religiösa krafternas destruktiva påverkan på det fria svenska samhället.