Anställda journalister hånar de journalister som samlar in pengar för sitt granskande arbete. ”Swishhora” kallas de av SR-medarbetare. Eller för att ”prostituera sitt oberoende” som det benämns i GP-kultur.

Senaste varvet i denna mediedebatt står Emanuel Karlsten för i Göteborgs-Posten. Han försöker först att nyansera debatten och menar att inte all insamling av pengar via swish eller fundraising är problematisk. Han har själv gjort det inför granskningsprojekt.

Men sedan fördömer han de som först publicerar nyheter, och sedan ber om ekonomiskt bidrag. Här nämner han Joakim Lamotte. Att kalla honom för “swishhora” är enligt Karlsten: ”plumpt och okänsligt, men inte helt osant: En journalistik som jagar innehåll som ger mest pengar, riskerar också att prostituera sitt oberoende.”

När Karlsten sedan får kritik i sociala medier blir han förvånad. Han hävdar nu att han inte skrivit att någon är prostituerad. Men det är ju bokstavligt en anklagelse han kastar ut. Två gånger.

I så fall är alla journalister horor

Det finns många reflektioner att göra. För det första är det märkligt att journalister anser det vara fult att tjäna pengar. Men även anställda på Sveriges Radio får ju pengar: lön betald av skattebetalarna. Och tidningarna drar in pengar till sina anställdas löner via prenumerationer och annonser.

För det andra är det ett meningslöst hårklyveri när Karlsten försöker göra skillnad på de konsumenter som betalar prenumeration i förväg och swishstöd som betalas in efter att artiklar publicerats. Prenumerationer betalas visserligen in vid månadens början, men varje prenumerant kan ju när som helst säga upp prenumerationen om man inte är nöjd.

Kvällstidningarnas lösnummerförsäljning sker efter att tidningen är tryckt och finns i kiosken, och klicken till tidningarnas hemsidor och dess annonser sker ju också efter att artikeln är publicerad.

Varför vill inte folk betala för gammelmedia?

Det Karlsten, för det tredje, inte frågar sig är varför svenska folket i allt mindre utsträckning vill betala för Dagens Nyheter eller andra gammelmedia. Och varför allt fler vill betala oberoende journalister med swishstöd.

Svaret är givet: folk vill inte betala för vänsterliberal smörja och vinklad propaganda som skriver läsarna på näsan vad de ska tycka – eller ”agendasättande journalistik” som Peter Wolodarski kallar det.

Däremot vill folk betala för rak och gammaldags journalistik som endast rapporterar vad som händer, som ger faktabaserade analyser utan att de lagts tillrätta genom maktens vänsterliberala raster.

Journalistik som inte är fri och konsekvensneutral är propaganda

För mig är det obegripligt, rent kommersiellt, att ägarna till stora mediehus låter sina varumärken förfalla och bli till Pravda-liknande åsiktsmaskiner som konsumenterna inte vill ha och inte köper.

God journalistik är värd sitt pris. Medborgarna i en demokrati är villig att betala för sådan – det visar erfarenheterna det senaste århundradet. Men när gamla medier blivit propagandaverktyg för makten, då söker sig mediekonsumenterna till nya och oberoende aktörer som inte ger de tillrättalagda rapporterna.

Att mediebranschen är i kris beror på det Abraham Lincoln en gång sa: ”Man kan lura hela folket en del av tiden och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.”

Allt färre låter sig luras av gammelmediernas ”agendasättande journalistik”.

Yttrandefriheten kräver fria medier

Min sista, och viktigaste invändning mot Karlsten och de som använder nedsättande omdömen om den nya journalistik som växer fram, är att demokrati inte fungerar utan yttrandefrihet. Och yttrandefrihet kräver fri och öppen debatt där olika motstridiga ståndpunkter får komma till tals så att väljarkåren kan göra ett informativt val. Inte minst måste makten granskas och ifrågasättas.

När de gamla medierna har bytt ut sitt fokus – från att granska makten åt folket, till att granska folket åt makten (se mer här) – då söker sig mediekonsumenterna till nya aktörer.

Det är ett friskhetstecken att så sker. Det bevisar att folket vill ha yttrandefrihet och demokrati.