År 2004 var centerledaren Maud Olofsson den mest ivriga påhejaren av att skapa allianssamarbetet mellan de fyra borgerliga partierna. 2019/20 är C de mest ivriga försvararna av Januariöverenskommelsen med Socialdemokratin.

Man kan inte anklaga Centerpartiet för att inte försöka bygga samarbeten som ger det egna partiet inflytande. Mer oklart är vad partiet vill.

Det framgår smärtsamt tydligt när Martin Ådahl (C) intervjuas i DN:s serie med partiernas strateger nu ett år efter att Januariöverenskommelsen (JÖK) blev till mellan S, MP, C och L.

Han motsätter sig bilden om att JÖKen bara bottnar i motstånd mot Sverigedemokraterna. Ådahl hävdar att han ser konturerna av en idégemenskap växa fram med S.

– Där finns en gemensam idé … som är mycket starkare än vad folk tror, säger han.

Ådahl intar alla och ingen position samtidigt

Men på följdfrågan om det betyder att en ny blockpolitik tar form, svarar han ”Nej.” Och förklarar att ett ”mer dynamiskt politiskt landskap” nu finns där man kan göra olika överenskommelser.

Va? Det kan ju inte råda både ett ”dynamiskt” landskap där C kan göra upp åt olika håll och en framväxande ”idégemenskap” med JÖK-partierna.

Så här är det genom hela intervjun. JÖKen har inte bildats för att hålla SD borta, men kampen mot nationalismen är ”den ena stora utmaningen på 2020-talet”. Han är inte heller villig att samtala med andra än M och KD (enda uteslutna är därmed SD).

Han säger att det C driver ”är väldigt pragmatiska” saker, samtidigt erkänner han att man i turbulensen kring Arbetsförmedlingen fick backa och bromsa reformarbetet, som kallats för kaosprivatisering. Behöver man backa och bromsa om man är pragmatisk…?

Regeringsparti? Ja! Ansvarstagande? Nej!

Han beklagar att Sverigedemokraterna har opinionen med sig om utanförskap och gängkriminalitet. ”Det är ju saker som man måste lösa med polisiära metoder och att folk kommer i arbete”. Jamen varför har ni inte ordnat det då!? C har suttit i regering i åtta år och ingår nu i regeringsunderlaget. Ändå snackar Ådahl som om hans parti är fullständigt maktlöst och inte har något som helst ansvar för att den samhällssituation har uppstått och som gör att opinionen vänder sig till SD.

Men det är så typiskt för nuvarande politikergeneration i de gamla partierna. De tar inte ansvar för ett skvatt av vad man ställt till med. Man talar istället nedlåtande om ”främlingsfientliga krafter” och vägrar samtala med dem som allt fler i svenska folket har förtroende för.

Hånar männen i feministisk anda

Och så hånar Martin Ådahl männen som inte har hög utbildning på samma sätt som Hillary Clinton när hon kallade dem bedrövliga (deplorable).

Ådahl är inte lika plump, men i ordsvallet framgår tydligt att han föraktar dem: ”tyvärr” har männen ”fastnat i pessimismen”, säger han. (Här vänder sig nog Thorbjörn Fälldin i sin grav – han talade stolt om kroppsarbete i jordbruk och industri.)

Var befinner sig ett parti som intar (nästan) alla och ingen position samtidigt (undantaget är SD som man alltid är emot)? Det är naturligtvis väldigt nyckfullt. Men av intervjun med Martin Ådahl framgår tydligt det vänsterliberala perspektivet. Det är med S man känner sig hemma.