”Hamilton” – utan pekpinnar från Guillou?

Agenten Carl Hamilton – svenske motsvarigheten till engelske James Bond och amerikanske Jason Bourne – är tillbaka i en miniserie hos Cmore/TV4. Frågan är om hjälten denna gång slipper att belastas av upphovsmannens vänsterextrema pekpinnar.

Jag måste erkänna att jag gillade att läsa de tio böckerna om Hamilton av Jan Guillou när de kom ut mellan 1986 och 1995. Dels var Guillou mer i mittfåran då. Dels var ansvariga politiker i regeringen inte så undfallande mot utländska våldsbejakande rörelser på den tiden, vilket innebar att det inte gjorde så mycket att hela den fiktiva miljö som målades upp runt agenten Hamilton hade en rosaskimrande våldsromantisk syn på såväl tyska vänsterextremister som palestinska terrorister.

Hamiltonböckerna var underhållande därför att Guillou som journalist gjorde ordentlig research, vilket skapade trovärdighet. I sin egenskap av vänsteraktivist hade han ju också haft egna erfarenheter av samröre med våldsbejakande extremister.

Och viktig inspirationskälla till Hamilton var en verklig underrättelseagent, Gunnar Ekberg. I boken Man skulle ju ändå då (Fischer 2009) skriver Ekberg själv om sina erfarenheter på 1960- och 70-talen och som Guillou gör till Hamiltons CV. Guillou kom att känna till Ekberg när han var agent, och avslöjade sin svenske landsman för palestinska terroristnätverk vilket kunnat kosta Ekberg livet.

Politiseringen har i flera av filmatiseringarna blivit värre än i böckerna, vilket gjort dem dåliga. Enligt IMDb, där vanligt folk kan betygsätta filmer och TV-serier, är miniserien ”Fiendens fiende” med Peter Haber som Hamilton, den bästa filmatisering som tidigare gjorts. En bedömning jag kan hålla med om.

Rent motbjudande är de senaste filmerna med Mikael Persbrant i huvudrollen, där demokratier är onda och diktaturer goda.

Norrmannen Jakob Oftebro som Hamilton

Nu gör Cmore och TV4 ett nytt försök, i formatet miniserie i tio delar. Jag är positivt överraskad. Ett skäl är att norske skådespelaren Jakob Oftebro klarar av att spela rollen, inte minst i actionscenerna. Ett annat skäl är att palestinierna (jo, de är med!) inte ensidigt är goda utan till och med hamnar i strid mot Hamilton. Ryska och amerikanska underrättelsetjänster har mer oklar roll, än så länge.

Jag har sett tre avsnitt av serien som bygger på en helt nyskriven historia, fritt efter Guillous böcker, med norske manusförfattaren Petter S Rosenlund som upphovsman. Han ligger bl a bakom miniserien ”Kampen om tungvattnet” (2015).

Första avsnittet av ”Hamilton” är påkostat och spännande, nära Hollywood-kvalitet (trots att den så kännetecknande träaktiga klippningen finns där, som i all europeiska film. Hollywood förstår bättre vikten av sömlös klippning). Avsnitt 2 och 3 blir mer av pratiga dialoger och jag ser att IMDb-betyget fallit till 6,4 sedan dessa avsnitt lagts upp.

Men jag är positiv till att Cmore/TV4 satsar på bred underhållning, särskilt som Filminstitutet slösar bort skattepengar på kvoterade filmskapare som gör alster ingen vill betala för att se.