Fritänkande Assar Lindbeck fyller 90!

Idag fyller Assar Lindbeck, en av Sveriges mest inflytelserika ekonomer i modern tid, 90 år. Han bröt med S om löntagarfonder och han hymlar inte om att volymerna i invandringspolitiken är för stora.

Dessa två frågor – löntagarfonderna och migrationen – tillhör de mest laddade i svensk politik sedan 1970-talet. Och i båda har Assar Lindbeck varit en orädd debattör, som utmanat vänstern.

I Samtiden refererade vi till Assar Lindbecks intervju i Forskning & Framsteg förra våren, då han sa ”Där har Sverigedemokraterna haft rätt hela tiden”, om det humanitära i att hjälpa fler flyktingar på plats än att låta några komma till Sverige. Han var också tidigt ute med budskapet att riksdagspartierna borde samtala med SD.

Lindbeck framförde på ett seminarium 2013 det då ytterst kontroversiella men mycket tydliga budskapet att det inte går att kombinera världens mest generösa välfärdssystem och världens mest generösa flyktingpolitik.

I sina memoarer, som jag recenserade här, skriver han om varför han tackade nej till att bli rådgivare åt statsminister Tage Erlander 1953, och istället föreslog sin studentkamrat Olof Palme fick jobbet. Därmed gick startskottet för Palmes politiska karriär.

I en aktuell radiointervju inför 90-årsdagen säger han att hans personlighet nog inte passar för politiken, utan lämpar sig bättre för forskning.

Där säger han också att debatten var lika brutal på 1970- och 80-talen som den är idag. När han tog avstånd från Socialdemokratins och LO:s löntagarfonder blev han kallad allt från lus till… nazist.

Ämnena var andra, men debattklimatet var inte bättre, menar han.

Jag har funderat mycket på Lindbecks syn, eftersom jag har känslan av att vulgariteten blivit värre med åren. Men kanske beror det på att löntagarfonderna var en intern strid inom vänstern som jag aldrig berördes av. På borgerliga sidan fanns ingen diskussion: löntagarfonder var rakt igenom vansinniga. Och i kärnkraftsfrågan stod jag så som centerpartist på samma sida som vänstern och hamnade därmed också i lä i den laddade frågan.

Lindbeck anser att hans största insats var att medverka till att löntagarfonderna försvann. Nu tror jag att fonderna gjort det även utan honom. Men Lindbeck är verkligen historisk genom den Lindbeckskommission som 1993 presenterade betänkandet ”Nya villkor för ekonomi och politik”. Hans auktoritet gjorde att de påtagliga förändringarna av politikens spelregler antogs. Där cementerades grunden för alla de ramverk inom finanspolitiken som räddat Sverige från statsfinansiella kriser de senaste 25 åren.

Något som också är fantastiskt att han trots åldern fortsätter att arbeta fem dagar i veckan som professor emeritus vid  Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och vid Institutet för internationell ekonomi (IIES) på Stockholms universitet.

Han är värd ett fyrfaldigt leverne! Hurra!