Sverige står utanför försvarssamarbeten som tvingar landet att agera om militära konflikter uppstår i andra länder. Men samtidigt behöver Sverige samarbeten som stärker det egna landets försvarskapacitet.

Denna balansgång mellan att ha å ena sidan ha full suveränitet i vilka militära konflikter Sverige agerar, samtidigt som landet har ett så omfattande samarbete med andra länder i försvars- och säkerhetsfrågor som möjligt för att skydda landet vid angrepp, är inte enkel.

De borgerliga partierna vill att Sverige blir fullvärdiga medlemmar av Nato, och därmed acceptera den paragraf fem om kollektivt försvar som tvingar landet att gå i krig för annat medlemsland om detta blir angripet.

Bevarad alliansfrihet

Riksdag och regering har hittills haft strategin att samarbeta så nära Nato som möjligt, i ett fördjupat partnerskap som innebär att man synkroniserar sina försvarskapaciteter, men utan att Sverige garanterar att man går i krig för annat land om detta blir angripet. Det innebär samtidigt att Sverige inte kan räkna med hjälp om Sverige blir angripet.

Denna svenska politik faller tillbaka på 200 år av alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Efter kommunistblockets fall i början på 1990-talet är neutraliteten numera ett möjligt handlingsalternativ, medan alliansfriheten för att bevara suveräniteten fortsatt varit den bärande säkerhetspolitiska doktrinen för kungariket Sverige.

Nej till EU-armé, ja till försvarssamarbete som inte är tvingande

Just för att kunna hålla Sverige alliansfritt och inte se sig tvingat att ansluta sig till en militärallians, har Sverigedemokraterna beslutat att förespråka att Sverige är med i EU:s strukturella försvarssamarbete, Pesco. Där har Sverige veto mot beslut som rör svenskt försvar.

”Oron för att det försvarspolitiska samarbetet inom EU – Pesco – utvecklas till en gemensam EU-armé har minskat betydligt efter att flertalet länder, däribland Sverige, tydligt tagit avstånd ifrån och sagt nej till en gemensam EU-armé”, skriver Roger Richtoff, försvarspolitisk talesperson (SD), Björn Söder, säkerhetspolitisk talesperson (SD) och Jessica Stegrud, Europaparlamentariker och ledamot i ITRE-utskottet* (SD) i en debattartikel.

Ett skäl att gå med i detta icke-bindande samarbete är att det gynnar svensk försvarsindustri. Denna industri är en viktig del i att kunna upprätthålla suveräniteten och ett eget nationellt försvar.

Det kan verka paradoxalt, men det är logiskt att om Sverige inte ska underkasta sig militära allianser, varken transatlantiska eller europeiska, behöver vi ett så nära samarbete som möjligt med Nato och genom det europeiska försvarssamarbetet Pesco (Permanent structured cooperation).

De måste veta var de har oss i Sverige, för att vi ska kunna få stöd i ett krigsläge. Våra försvarssystem måste vara kompatibla med dem vi kan tänka oss samarbeta i ett nödläge. Och Sverige behöver egentillverkad militär utrustning för att suveräniteten ska upprätthållas, och inte all materiel köpas från industrier i andra länder som kan ställa villkor.

Alltså, för att inte göra tvingande militära samarbeten nödvändiga, behöver Sverige samarbeta så nära andra likasinnade nationer och dess försvarsorgan som möjligt.

*

ITRE – EU-parlamentets utskott för energi, industri och forskningsfrågor. Ett lagstiftande utskott där bl a beslut gällande delar av Pesco ingår.