Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Kommer Sverigedemokraterna att förlora sig själva genom att hävda folkhemmet? Det menar författaren Lena Andersson i sin DN-kolumn (3/1).

Äntligen! Lena Andersson analyserar Sverigedemokraterna utifrån partiets egen politik och inte utifrån lögnaktig smutskastning. Det är ytterst ovanligt att så sker.

Bakgrunden är att hon läst en ny biografi om Gunnar Sträng som var finansminister under Socialdemokratins glansdagar. Och hon gör då den intressanta och viktiga slutsatsen att Socialdemokratins folkhem var ”orubbligt materialistiskt”.

Hon menar att det inte var moral, utan mat i magen och vattenklosetter som Socialdemokratin levererade – och som svenska folket ville ha.

Det är helt sant. Men inte av det skäl Andersson anger.

Arbetsmoralen var så självklart ingjuten i den svenska folksjälen att den aldrig behövde nämnas. Att sköta sig, att fullfölja sina skyldigheter var absoluta självklarheter. De som inte gjorde det betraktades som kriminella, psykiskt sjuka eller moraliskt förlorade. De stod utanför folkhemmet. (De var naturligtvis i kristna förlåtelsens namn välkomna tillbaka – men bara under den absoluta förutsättningen att de började sköta sig och fullfölja sina skyldigheter.)

Eftersom de moraliska normerna var självklare, hamnade fokus på de materiella bristerna. Socialdemokratins materialism gav det svar folk efterfrågade. Genom statlig intervention kunde den ekonomiska tryggheten, som försäkringsskydd vid inkomstbortfall och högkvalitativa bostäder, mycket snabbare tillgodoses än via privata lösningar. Socialdemokratin beskattade den höga tillväxt som näringslivet skapade och använde den för att ge befolkningen det man efterfrågade.

S var som jultomtar. Naturligtvis med andras pengar…

Andersson har också rätt när hon påpekar att S skapade enorma förväntningar på politiken. ”De lärde oss att politiken kan trolla, åtgärda alla orättvisor och tillförsäkra medborgarna trygghet.” Hon har rätt i att S idag skördar de bittra frukterna av överdrifterna, nu när SD står med famnen öppen för de besvikna.

Detta får henne att sedan tvivla om SD kan klara uppgiften, eftersom SD enligt henne måste ”omformulera sin idealism till materialism”. Hon menar, helt riktigt, att Sverigedemokraterna är ett idealistiskt parti som betonar kultur, hembygd, tillhörighet, vårt sätt att vara, leva och erfara.

Här ser Andersson ett Sverigedemokratiskt olycksöde. Partiet kommer att förlora sin själ om man ska försöka ta över det socialdemokratiska folkhemmets fokus på det materiella.

Det är här Andersson drar fel slutsats. SD ska inte ta över socialdemokraternas uttolkning av folkhemmet. Nej, inte alls.

Lika självklart som moralen var förr, är idag det materiella självskrivet på en hög nivå och näringslivet sköter utvecklingen av nya tekniska lösningar som ständigt ger konsumenterna mer för pengarna.

Idag är det istället moralen som är i kris. Den moraliska fattigdomen är utbredd. Folket är svältfött på de gemensamma seder, normer och traditioner som skapar gemenskap och trygghet. Som ger livskvalitet.

På samma sätt som man efter Per Albins folkhemstal 1928 längtade efter högre materiell standard, längtar man idag efter sammanhållning och trygghet i samhället. För sina egna barn, att de inte ska rånas på vägen till skolan.

Skulden för den i snabb takt växande kriminaliteten och otryggheten för liv och hälsa lägger allt fler på de etablissemang som tillåtit en mycket större invandring än vad landet klarar av att hantera. Det är inte invandraren det är fel på. Det är volymerna som är sinnessjuka. Av Sveriges befolkning på tio miljoner har nu två miljoner utländsk bakgrund. All vetenskap visar att ju större volym av nytillkomna, desto svårare att integrera – och därmed stor risk för splittring, polarisering och sammanbrott.

Detta har Sverigedemokraterna påpekat i 30 år, men blivit hånade och förföljda för att man säger sanningen. Nu börjar svenska folket se konsekvenserna av den utopiska invandringspolitiken. De gamla partierna har tagit sig vatten över huvudet. De klarar inte av uppgiften. De har ljugit om att de nytillkomna skulle vara en samhällsvinst. Istället ser folk hur landet faller ner i laglöshet i förort efter förort. Och nu börjar även medelklassens barn bli rånade. Våldet sprider sig. Och de gamla partierna fortsätter svara med anklagelser om rasism.

Faktum är att Sverige idag är i lika stort behov av en folkhemsberättelse om hur gemenskapen ska återupprättas, tryggheten komma tillbaka, som man var på 1920-talet. Men nu om moralisk uppryckning, inte materiell.

Folkhemmet är idag en lika potent berättelse om att skapa trygghetens, normernas, den svenska kulturens gemenskap, som förr folkhemmet var en berättelse som skapade den gemenskap som krävdes för att Socialdemokratin skulle kunna höja skatterna till världens högsta och med dem tillgodose materiella behov.

Folkhemmet är en konservativ idé om folkgemenskap. Socialdemokraterna kidnappade den för att kunna använda gemenskapen för att ge legitimitet åt en stor stat. Nu kommer Sverigedemokraterna att använda den i dess ursprungliga syfte: skapa samhörighet inom nationen och med den kraften ta makten tillbaka från de utopister och kriminella som driver landet mot undergång.