I medierna nämns Mikael Damberg och Magdalena Andersson som favoriter till att efterträda Stefan Löfven som socialdemokratisk partiledare och statsminister. Men talar inte mycket för att det blir någon annan?
Om Stefan Löfven avgår till partikongressen 2021 kommer det förmodligen inte att ske någon öppen process i valet av ny ordförande. Socialdemokraterna är en sluten förening. Man har ingen tradition av att utåt visa upp olika falanger. Men de finns och är starka. En hård men dold maktkamp är att vänta.
I en intervju i Aftonbladet säger Peter Hultqvist att Socialdemokraterna måste gå tillbaka till sina kärnvärden för att hantera opinionskrisen. Man har kommit för långt ifrån de klassiska socialdemokratiska principerna och begreppen. Nu måste arbetarrörelsen mobilisera kring situationen på arbetsmarknaden för att locka tillbaka väljarna – och så måste man ta tag i klassfrågan.
*
Om Stefan Löfven avgår till partikongressen 2021 kommer det förmodligen inte att ske någon öppen process i valet av ny ordförande. Socialdemokraterna är en sluten förening. Man har ingen tradition av att utåt visa upp olika falanger. Men de finns. Och är starka. En hård, men utåt dold, maktkamp är att vänta.
Vi har i efterhand kunnat få inblick i de blodiga partiledarstriderna. Mona Sahlins pressekreterare Mikael Romero kom ut med boken Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister hösten 2012.
Bara två år senare kom Daniel Suhonen, som varit hemlig talskrivare åt Håkan Juholt, ut med boken Juholt – mannen som klev in i kylan, sedan denne kvickt sparkats efter bara nio månader som partiledare.
Genom dessa nyckelhål får vi lite inblickar i hur brutala och hänsynslösa de olika falangerna inom Socialdemokratin är mot varandra.
Efter att Löfven annonserat sin avgång kommer detta krig att bli aktivt igen. Man kommer att manövrera för att få någon från sin falang på partiledartronen.
Och det är här problemen för nye inrikesministern Mikael Damberg omedelbart blir svåra. Han har varit ledande i ”högerfalangen” och är avskydd av alla andra falanger. Därför är det sannolikt att man därför lyckas stoppa honom på ett tidigt stadium.
Mycket tyder på att Stefan Löfven själv ser finansminister Magdalena Andersson som kronprinsessa. Men Löfven tillhör ingen falang. Det var därför han blev partiledare. Och därför att han visade absolut lojalitet till partiet genom att stödja Håkan Juholt till sista dagen.
Löfven plockades in från sidan, från Metallfacket, även om han i den egenskapen också var medlem av det mäktiga Verkställande utskottet. Men eftersom han var och fortsatt befinna sig ovanför falangstriderna har han förmodligen idag ingen makt över falangerna när han avgår.
Inget tyder på att någon av falangerna driver Magdalena Andersson, och därför är hon förmodligen chanslös, även om hon skulle bli den första kvinnan som blir statsminister (om regeringen får sitta kvar för JÖK-partierna när Löfven avgår).
Karl-Petter Thorwaldsson avgår som LO-ordförande och skulle vara ledig för partiledaruppdraget. Hans tal hos Vänsterpartiet skulle kunna ses som fjäskande för ”vänsterfalangen” inom S. Han hörde också som SSU-bas hemma närmare vänsterfalangen. Men frågan är om de andra falangerna släpper fram honom.
En annan person som höjt sin profil är socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi. Han har invandrarbakgrund och har varit SSU-bas, men var som sådan skandalomsusad med bidragsfusk och falangstrider. Han tillhör ”högerfalangen” och har därmed också många starka fiender i partiet.
Energiminister Anders Ygeman var förut en toppkandidat men stukades rejält av Transportstyrelse-haveriet. Också en som eldat på falangerna från vänster och skapat sig fiender.
I en miljö där flera falanger strider mot varandra framstår dess ledare som starka och drivande, men problemet är att de blir omöjliga för andra falanger i ett val av partiledare. Därför brukar valet av ledare i den här miljön till slut hamna på en kompromisskandidat, av den enkla anledningen att ingen falang lagt in sitt veto mot denne.
Och vem är i det vinnarhålet, om inte försvarsminister Peter Hultqvist. Han har varit med länge men hållit en låg profil och ägnat sig åt en för Socialdemokratin mindre ideologisk viktig fråga, försvaret.
Som av en händelse ställda han för några veckor sedan upp på en större intervju i Aftonbladet. Där säger Peter Hultqvist att Socialdemokraterna måste gå tillbaka till sina kärnvärden för att hantera opinionskrisen. Han menar att partiet har kommit för långt ifrån de klassiska socialdemokratiska principerna och begreppen. Nu måste arbetarrörelsen mobilisera kring situationen på arbetsmarknaden för att locka tillbaka väljarna – och så måste man ta tag i klassfrågan, poängterar han.
– Vi måste göra något åt det svenska klassamhället. Jag tycker att man ska använda den typen av ord och begrepp, för det existerar och det gör det i en allt ökande grad, säger Hultqvist.
Vad är detta om inte en jobbansökan som nästa partiledare?
Och för oss som står utanför partiet framstår Peter Hultqvist som en habil person som med sitt dalmål sprider en gemytlig stämning. Han har fyllt 60 år, men i den kris partiet nu är i kan knappast ungdomlighet och oerfarenhet vara det viktigaste att poängtera. Åldern innebär också att han inte kommer att bli långvarig på partiledarposten, vilket också är en fördel för honom som kompromisskandidat.
Utöver att ha varit försvarsminister i fem år och uppenbart kunnat samarbeta med försvarsmakten, var Hultqvist i 17 år kommunalråd i Borlänge. Därefter har han, från 2006, varit riksdagsledamot.